Det nya

http://afapel.devote.se/

what I'd be without you

Vi satt tätt tätt
och åt ananasringar ur en konservburk
med en gaffel och Brian Wilson sjöng bara för oss
God only knows
mitt i kaoset
i ditt som just blivit vårt
min landningsbana täckt av nymålade hyllplan, medlemsrabatter och röd quinoa
premiärrosorna skrumpnar och rasar ner från fönsterbrädan gång på gång
jag som försöker komma på hur jag ska slippa leva med mig själv
och hitta strömbrytaren till alla svarta och gröna tankar
jag borde skämmas

jag behövde bara tömma mig lite

Jag tycker om när det är tidigt på dagen och jag ändå hunnit uträtta saker
Idag har jag köpt nya färgpennor, mapp till noterna och anteckningsbok av marimekko
tejp, skulle affischerat för Katja Kabanova men så försvann en från förförra generationen och det blev ett hål i ett hjärta i Norrland
när hon hämtat sig efter första hackskaket skrev hon om djur i en brun bok i ett väntrum
och sedan kom systern, och så var de systrar
Yngst av mina äldre försökte ta sig ur allt men kom bara halvvägs, eller vem vet var på vägen han vändes
nyomvänd och allt med nygjutet ljus
och snart en tatuering för att offentliggöra och dra en linje mellan hans och deras, inte samma Gud
Vraket jag var blank
men det var oväntat
och givetvis fruktansvärt
Satt en meter från sveriges kortaste och bästa manusförfattare
med mörka skuggorna runt ögonen och med sin Strindberg-t-shirt och paralleller mellan mitt tonårshjärtas hjältar och japanska svärdsmidare har han en liten stol i ett ganska fint rum i mitt hjärta
självcentrerad och efterkonstruerad men jävlaranamma, på rätt sida
massor av tics, glas och kolsyra, det verkade klia överallt
han berättade om succéerna och mästerverken, om SVTs klippningskrav, om att han bara tycker om människor när de håller sig i hans huvud
och den största kalkonen (jag minns recensionerna) som fick honom att åka till Italien en månad över jul förra året
och jag ville berätta för honom att jag mötte honom utanför santa maria maggiore på julaftonskvällen men dottern var sjuk så han skyndade bort
så det får han väl aldrig veta
Jag har två elle tre eller inget hem
där jag är mest sjunger en operastudent upp i badrummet på mornarna när jag försöker somna om
men Han missar bussar för att Han fastnar hos mig
och det är det som gör det värt det
det står tomma juicepaket över hela diskbänken och müslin torkar i de odiskade skålarna
vi slänger så himla mycket mat och vi köper så himla mycket mat och ändå har vi aldrig någon mat
smutstvätt kan inte skiljas från vad som är rent och när vi väl tvättat blir kläderna kvar i tvättstugan i flera dagar och när vi väl ska hämta dem har någon hällt massor vatten på dem och de luktar suspekt likt sur filmjölk
en tvätt hade någon slängt, en aprikosfärgad handduk lämnade jag kvar där, käckt att ha en handduk i tvättstugan
Hårborsten är borta och jag var dum nog att ha i löshåret när jag gjorde annat än stod på scen
monologer och sånger är inte valda än och just nu är den vägen inte min vän
jag försöker förbereda mig på antingen en sommar som maskot och guide för en viss turistbåt med ett groddjur som symbol eller så åker vi dit nu, till Palestina
”I resist, therefor I am”
Golanhöjderna vs. Göta kanal
Dr Glas lärde mig något viktigt om den konstanta och den temporära viljan
- mycket viktiga att skilja åt
Jag såg Pretty Woman för första gången idag
har aldrig tyckt att Julia Roberts är speciellt snygg
men jag blir alltid extra kär av romantiska filmer
du jag kampen och chokladfonduen
men just nu drömmer jag bara om en dammig vindsvåning i Rom
med en blommig balkong
petunior, rosor, murgröna, solrosor
en persiskmatta
och en perserkatt
jag smygdrömmer om cigarillröken och vinet
boktravarna, påmagenläsande
skira sommarklänningar, transparent till solprickiga huden
jag får inte sola igen förrän jag låtit herr eller fru doktor ta en titt på födelsemärket på höger hand som plötsligt finns med mörka prickar
axessakuten är stället man hänger på
min jazzlärare är runt 50, har blond ananastofs och avslutar varje mening med ”fem, sex, sju, ått!”
hon ringde mig idag och frågade vart jag var i hennes liv (inte ordagrant men, jaja) och att hon tänkte på mig
det var fint tyckte jag,
men nu har jag varit för tyst och med bara rygg mot mitt hjärta för länge
nu tar texten slut och jag ska bli förvånad för hundrade gången idag att jag får ha det här

"Nu lyser himlen där du går"

Varför sa vi ja till det där projektet? I skolan, på kören, håller vi nämligen på att repa inför en konsert med schlagerpullan Sonja Aldén. Någon som vet vem det är? Hon har tydligen vunnit en rockbjörn för Bästa Svenska Kvinnliga Artist. EH. Vi ska alltså göra en konsert tillsammans med henne, hennes korallfärgade linne, utsvängda jeans och band. Majoriteten av låttexterna består av rader som dagen gryr/natten flyr/stormen yr. Jag blir så ferr-uukt-ansväärt ledsen. Konsten att bygga en karriär på absolut ingenting. Det är liksom antisubstans, det är så innehållslöst så jag tappar tron på mänskligheten totalt. Kejsarens nya kläder ligger i lä. Jag försöker hitta en inställning som kan få mig att ta mig igenom det här med någon mental hälsa i behåll. Människor som lyssnar på sådan här musik måste vara de ultimata exemplen på "gräv och du finner ingen ironi". Så jag får väl se det som någon slags socialpsykologisk iakttagelse.
Vi ska ha vita kläder på konserten. Alla ska ha det. Men alltså, inte bara vitt som i vitt VITT, nej man kan ha äggskalsvitt, eller white board-vitt, eller risifrutti-vitt, eller beigevitt, eller gräddvitt... Variationen känner inga gränser.
Elitisten i mig störs i sin stilla sömn.

landet ligger

Persiennerna nere, lägenheten tyst, tre täcken i sängen. Jag vaknade och hade ont i halsen och var helt igentäppt, det är verkligen ingen överdrift att jag varit förkyld sen i augusti. Det varierar från dag till dag men det försvinner aldrig helt. Behöver jag nämna att det är frustrerande?
Så jag stannade hemma och sov. Ställde klockan först på 10.30 men det slutade vid 13. Om jag inte ställde mitt alarm skulle jag säkerligen sova till 15-16. Det här kommer sluta med en vägg eller en väg(till karriären då förhoppningsvis).
Nästa vecka har vi premiär med vårt sceniska musikprojekt i skolan och på fredag är det premiär med Musikalafton. Skola 8.30-16.30 varje dag, rep i Alingsås 17-23. Jag försöker systematiskt bygga upp en pepp och samtidigt tänka logistiskt. Ska jag ta med mig klädombyten till Alingsås(eftersom jag typ inte kommer hinna hem någon dag och byta kläder)? Hur mycket frukt ska jag köpa, så jag håller mig uppe? Vilka frukter är bäst? Vilka skoluppgifter kan jag ta med och jobba med när vi väntar? Vad ska jag ta med för tv-serie som vi kan kolla på när jag inte orkar plugga i pauserna?
Detta och tusen saker till.
jag känner mig heller inte alls färdig med någon av mina karaktärer till föreställningarna, till skolan har vi varken skrivit klart manuset eller gjort klart koreografin. Jag försöker studera in Diana Ross' moves och applicera på Dreamgirls(och jag har för övrigt inte ens sett filmen). Och min röst har fortfarande inte blivit bra. Hmm, nu känner jag att det börjar sjuda i magen på ett oroväckande sätt, det är nog inte konstruktivt att rabbla upp allt man är stressad över såhär, allt man försöker hålla undan blir obehagligt synligt.
Jag är inte så himla bra på att ta hand om mig själv, gissar att det är det min kropp hintar om genom att aldrig bli frisk. Jag lyckas därför inte finnas till för någon annan just nu heller. Lyckas knappt ens svara på sms eller på fejan. I'm sorry.

when will you accept yourself?

Det är onekligen frustrerande och stundtals smärtsamt att inse att man aldrig kommer bli varken som man själv eller nån annan vill. Man kan ju hoppas på att åldern har nöjdhet i rynkorna och acceptans i bristningarna.
för lång och för smal för mitt ideal, för kort och för tjock med fel mått för deras.
Varenda bild och människa ska ställas jämte en och mätas på alla ledder och skådas i alla ljus, man vinner sällan en sådan match.
Sådana här tankar skulle ju stanna i tonårsrummet tillsammans med Kent-planscherna?

we care too much about the things we lack.(tänk att jag skulle citera det igen)

Nu ska jag färga ögonbrynen.

Sådant jag egentligen inte visar

Det är som J sa
något utanför våra kroppar hår karriärer visioner självransakelse (eller bristen på den)att rikta sin uppmärksamhet mot
fåror i jorden
niomånaderslivet
kanske något skadeskjutet
att mata hålla om
så etsade vid framåt att vägen virar sig rynt synen
ambitionsasfalten minimerar vårt fönster ut
tonar ner allt omkring det enda belysta
de här svajande tonerna drar mig tillbaka i år och lungorna kippar efter rök
plötsligt kommer de avlagda gudarna upp från källaren och börjar trängas i hörselgången
använder de gamla medlen för att komma åt mig
ljudkrokar att haka fast i det jag inte håller tillräckligt hårt eller nära
man vill gärna tro att det är revbenen som är buren runt hjärtat
kalkväggarna som stegarna inte räcker över
se över och ut
ut genom kalken och ut ur skinnet
ta med sig blodet som något hett och pulserande men inte mer en det
inte som rep eller barriär
bara som rött som får forsa
då kan det få följa med
men ut ur kalken och ut ur hornhinnorna
snabbt slut nu jag kommer ändå inte ut
inte som i att ge upp
vi behöver väl inte kalla det så