Det här med bloggande får aldrig riktigt något flyt för mig. Jag kan väl fortfarande delvis skylla på att jag inte har något Internet och det försvårar ju naturligtvis möjligheterna till det där kvicka skrivflowet man någon stans eftersträvar.
Just nu till exempel, så sitter jag i ett blått rum någonstans mellan stenmurar och fält och skriver på en gammal Dell med defekt tangentbord, man kan ju alltid låta fingrarna åka slalom och se varthän det leder.
Kanske är metoden att bara försöka skriva så ofta och mycket man kan och inte lägga speciellt mycket vikt vid relevans och innehåll, så kan man hoppas att sådana kvaliteter letar sig in bland raderna ändå.
Jag har länge tänkt att jag skulle skriva något om varför jag helt tappat intresset för uteliv, ja det som en gång i tiden (skrämmande nyss) var en väsentlig del av mitt liv får mig nu att känna trötthet, frustration och avsky. Jag har blivit ungefär 40 år äldre på den fronten, innan jag vet ordet av är jag väl distriktsledamot i UNF. Jag kommer inte skriva någon essä på ämnet nu, men en liten bitter utgjutelse över gårdagskvällen ska vi nog kunna skaka fram.
(M har redan skrivit ett jättebra inlägg om samma kväll, jag blev så inspirerad att jag ville skriva ett själv)
Jag, M och hennes fader skulle se Fatboy, ett fantastiskt band vars sångare har en röst i klass med Chris Isaak. Grundförutsättningarna var till att börja med inte de bästa, det var dyrt och jag hade egentligen inte råd, dessutom var jag väldigt trött efter en veckas sömnunderskott.
Det första vi fick utstå(efter att ha köat ute i kylan i ca en timme) var en två timmar lång outhärdlig spelning med The Buckshots som vi inte alls var beredda på. Vi trodde ju det vankades kostymklädd sammetsrockabilly på stört. Men icke. Trummisen i vad som till en början verkade vara ett okej band kom i en sådan där skjorta med eldsflammor som de anställda på Burger King har och den svettiga hjässan pryddes av en av lokalens många misslyckade quiffar som efter 4 minuter såg ut som ett bränt vetefält insmort i olja. Han var ett minst sagt genant möte av testosteron, 14årspubes, sexism/rasism, rockabilly och fylla(låt oss inte glömma att han drack Xider kaktus, två flaskor på samma gång! Mäktigt!!!11ettett).
Det var lite som man skulle kunna tänka sig att resultatet av Bert Karlssons, Bingo Rimérs, Måns Möllers och valfri A-lagares gruppsex skulle te sig. Charmant? Njaaa.
Vi såg inte ens klart Fatboy för att vi var så upprörda efter Buckshotsspelningen. Jag ska skicka bajsbrev till Buckshots och ett brev till Fatboy där jag ska be om ursäkt för att vi övergav dem och agitera hätskt om att de på momangen måste göra sig av med förut nämnda band. De förtjänar bättre.
Jag blev även påramlad av tjocka 50-åriga fulla och pilska par som försökte sig på någon slags kletig dunsande pardans.
Jag och Maxime satt mesta delen av tiden vid en vägg och betraktade människosörjan på golvet. Tänk att Storan, en av Sveriges äldsta teatrar vanhelgas på detta sätt! Skamligt!
Denna kväll medförde allmän kollaps i Mackans rygg och tillhörande leder, en svällande förkylning i mig och en påfyllning av en infektion som aldrig försvinner.
Det här är ju bara ett av många sett en utekväll kan vara dålig på, jag kommer att dela med mig av andra miserabla erfarenheter när jag känner lusten leva loppan i skrivfingrarna.
Popparen som med glödande förakt såg ner på alla som inte kände till Felt eller lyssnade på något mindre obskyrt än Belle & Sebastian, romantiserade dekadens, vävde långa ångesttrådar som hon rullade in sig och flyttade in i, drack gin och vodka för fulla muggar (bokstavligt talat), såg falskleget som en av livets största gåvor, hade indieångest, vrålade GÖTT Å VA GO och gjorde allt för att bli en del av Göteborgssvängen är inte hon som skriver det här. Jag är ganska nöjd med den utvecklingen, trots allt.
