Kakaosmuts

Blixten slog ner i mamma (eller åtminstone i bilen hon satt i, eller jämte) och nu kan hon inte sitta mitt emot köksfönstret för då dansar det svarta prickar i synfältet.
Jag dansade mig svettig i köket till storsvulststråkar och fann mig liggande på golvet med Che Guevara- strumpklädda tassar i vädret. Spagaten funkar fortfarande men vrister måste lära sig maxsträckning och svankinhållning och linjerna, de ska brännas fast i ryggraden. Jag avundas dem som började innan egna viljan satte in.

Min hund är det finaste som finns. Han älskar bär. När vi var ute och gick förut gav jag honom körsbär och han blev alldeles lycklig. Han fick gå lös sista biten på grusvägen omgärdad av stenmurar och han dröjde sig hela tiden kvar några meter bakom då han stod och letade upp hallon i buskarna.

Jag hade en så kaotisk dröm i natt. En sådan där klassisk stressdröm. Jag drömde att Alingsås MusikTeaterSällskap skulle ha premiär för sin nya musikal, minns inte vad den hette dock. Min far var bl.a. Med i ensemblen och det är ju tillräckligt verklighetsfrämmande redan där. Det var en stor ensemble, 40 personer kanske, och alla hade helt otroliga färgsprakande kostymer, har för mig att det var några slags 1800-talsutstyrslar. Till denna grundensemble tillkom ungefär lika många statister, däribland jag. Men ingen hade gett oss några direktiv om vad vi skulle göra så det var oerhört förvirrat. Salongen var fullsatt och föreställningen satte igång, men det rådde total anarki på scenen. Jag stor vid scenkanten och bevittnade det hela, skådespelarna och alla inblandade stod fullständigt oorganiserat på scenen och pratade, flamsade och skrek med varandra, helt oberörda av att det var premiärkväll och publiken hade sina ögon fästade på dem.
Jag blev så fruktansvärt stressad, minns att jag tänkte ”men shit, de här människorna har ju betalat för att se det här, vad håller de på med?”. Men på något sätt var föreställningen ändå igång, utan att någon hade någon aning om vad som skulle göras. Men vi skulle tydligen vara statister i alla fall, vi fick dock fortfarande inga anvisningar om vad vi skulle göra eller vara för karaktärer så jag bara drog på mig en randig tröja och tänkte ”jag får väl spela fånge då”. Och så smörjde jag in mig med kakao för att jag skulle se smutsig ut och sedan ut på scenen där jag haltande fick improvisera fram ett gräl.
Efter ungefär tre timmar då publiken var på väg att lämna salongen av missnöje var det någon av de ansvariga som ropade till sig alla för att vi skulle sjunga upp tillsammans. Jag var alldeles i upplösningstillstånd över situationen, så här skulle det ju bara inte gå till! Det var ju katastrof! Och nu hörde publiken dessutom hur vi sjöng upp, så oerhört genant!
Haha, ja kära värld. Det är inte lätt. Detta, ska dock understrykas, är absolut en av de mest lättförståeliga och normala drömmar jag haft på länge, det är rena diskbänksrealismen jämfört med vad som brukar försiggå i mitt huvud under sömn.
Om inte annat så kanske den här bloggen kan bli någon slags drömdagbok. Jag borde verkligen alltid skriva ner mina drömmar, men även om jag vetat det i flera år så har jag inte lyckats styra upp det. Detta kanske kan bli en port mot förändring.

Snart ska jag lära mig skriva bättre, kanske skaffa ett synonymlexikon, läsa mer och förkovra mig i litteraturens konst. Men jag har aldrig varit så bra på att bli hängiven, på det sättet. Leta upp fakta och kunskap på eget håll, ta till mig det och praktisera det. Det är en egenskap jag gärna skulle besitta. Men i sommar odlar jag ambition och driftighet istället för ringblommor, jag tänkte att de skulle vara i full blom till dess att mitt sista skolår börjar och då vara redo och ta mig på sina kronblad och sträcka mig mot mina drömmars mål. Väx med mig, fly me to the moon, visa vårar på andra ställen och sånt där. Vem som är från venus och vem som är från mars är oklart och speglarna immar igen. Jag är nersjunken i en fåtölj och vid mina fötter ligger diffusa kartor, genom fönstret kan jag inte skilja på gryning och skymning. Det ligger döda möss längs vägen här och det finns ett gult hus inte långt härifrån där det begåtts fruktansvärda brott. Familjen har spridits ut men hålls ihop på mycket fasansfulla sätt, andlighet och perversion i den morbidaste av kombinationer. Att en mor kan försvara en far och en son som gjort något sånt. I byn viskas det. Det finns platser som värker av all smärta de fått se, men några meter därifrån är marken alldeles lugn och slumrar i årstidsdrömmar. Det är bara ett andetag som skiljer allting åt.