pointless

Mamma och pappa gick på samma begravning som killen som spelar Kingsley Shaklebolt i Harry Potter förra helgen
Pappa har en nära vän som är nära vän med Obama
En mage fylldes med cancer och en mamma tömdes på ork
Vi är spioner eller terrorister och tar ut batteriet i telefonen för att ingen ska höra
Markerar en översikt med blåa och röda prickar
Min klarinett har blivit stulen
Olåsta skåp är inte att lita på var de än står verkar det som
Min älskade är sjuk och knastrar halstabletter och har ljuset tänt hela nätterna
så jag sover själv
Hamlet och En Midsommarnattsdröm ligger på mitt sängbord
Jag har en mapp med monologer också och just nu känns det ok
Jag gillar Helena
Och ibland känner jag mig trodd på
Om en timme ska jag åka och dansa balett för Carlos
Han dansar i 3x boléro, jäkligt grym alltså
Mina prestationer är en annan femma
Jag går i skolan mellan 8.30 och 16.3o det går till och med fort
Blir aldrig riktigt frisk och hoppas verkligen på näringsbrist
Ska på min första arbetsintervju på fredag
Och i förrgår sökte jag jobb som paddanmaskot
Karriären nalkas
Jag känner't
Jag och mamma gråter åt den vita fosforen
Men förhoppningsvis kommer snart ett skepp lastat
Det här är ett lätt sätt att skriva för man kommer nästan undan med osammanhanget
Ingen filmfestival för mig i år förutom en film imorgon
Med världens finaste Göteborgare med trasigt knä och reflexväst
och lyckligaste rynkleendet
Anna säger att jag är lik McKey i Topmodel
haha säger jag
Våran Roxanne-koreografi blir grym gör nästan lite ont
Pengar som slängs på horor är ett vinnande koncept
Nej nu får det vara nog
Mat
Sömn
Varför går det inte att betala till bankgiron med internetbanken?
Måste vara nått med elektronkortet
Ingen idé att fortsätta gå till jazzhuset varje torsdag och vänta på att bli hämtad av Birgitte Bardots dotter
Släpp det
Jag vill ha vigare rygg, det kunde man väl iallafall förtjänat när man ändå har syndromet
Mia och Klara har börjat igen
En ledig helg nu, den sista innan slutet av mars
Jordgubbar och chokladfondue i badkaret
Nu får det vara nog på riktigt

I'm dilling, I'm dilling about

Igår var en konstig dag, nästan helt svart. Man är två och så nära, jag antar att det är omöjligt att inte kollidera med sig själv och stöta emot allt hårdare än man kanske hade behövt. Man tvingas göra verklighet av sin filosofi och hela tiden mota bort flyktimpulsen. och man märker att blodsbanden har läckt in de där egenskaperna som är så avskräckande, jag trodde att jag med mit hat mot dem fördämt den vägen. Jag hade tänkt att det här med utveckling inte skulle behöva vara så himla smärtsamt men det var nog en ganska grav missuppfattning. Hur mäter man sin rörelse, är det i det mest snoriga och hyperventilerande avgrundstillståndet då man inte ser nånting man i själva verket är på väg? Eller när man är harmoniskt nöjd med sig själv och hur man hanterar allt. Förmodligen det första då, eller kanske när den knuten löses upp och det tänds nånting.
Kära hjärtanes så dilligt det blev. jag borde väl hålla mina avskrivningar för mig själv, men nu är det så att det blir liksom gärna inte av att jag skriver om jag inte har för avsikt att exploatera det på internätet. vad det nu säger om mig, eh.

Mölndal är blått och jag längtar tills det blir varmt och håltimmarna blir soltimmar på gräsmattan utanför.

Igår tappade jag en hårddisk i golvet också. Den så kallade grädden på moset.
Idag balett och jazz, imorgon balett, i övermorgon Wendelsbergs revy, på lördag musikalrep, på söndag likaså, på måndag jazz... och ja, ungefär så ser min vårtermin ut.

TÄNK OM MAN HADE ETT LITET DJUR

Idag är himlen alldeles jämngrå och den rinner ner över träd och hus och blir en enda suddig pastell bakom radhusen. Det sista skarpa är skorstenarna. De är snygga, kantiga och av plåt.
Jag gick hem till mormor och morfar efter skolan för att hämta deras reservnyckel, R och jag bor nämligen hos mig ett tag och då ska han kunna få komma och gå som han vill. Jag kom mitt i deras bjudning, ganska roligt att få bevittna hur par strax över 80 umgås. Paren sitter mitt emot varandra och man äter toscakaka, chokladbiskvier,vetelängd med allt möjligt götta såsom vaniljkräm äpplemos och glasyr. Det pratas om huruvida Fässbergsgymnasiets aula eller Möllan är Mölndals största samlingslokal, handikappsparkeringstillstånd och drar anekdoter rörande botaniska trädgårdens fd. chef. Senare förflyttar man sig till övervåningen för att se på en videoinspelning av en helgmålsringning från gamlestan i Luleå. Dessvärre blev de två fjärrkontrollerna lite av en teknologisk överdos för de båda herrarna som frenetiskt tryckte på knapparna, och man fick ställa in dagens höjdpunkt.

Nåja. Ganska gulligt.

I fredags var jag ganska vrakig och när R ringde och frågade om jag skulle hänga med till "staggen" (Stage Door)tvivlade på om jag kunde hantera nån social kontakt alls. Men jag tog mig i kragen och pallrade mig dit och hade en god stund med honom och hans klasskompisar. Efter en stund ledde diskussionen in på Blondinbella och kvällen slutar med att alla följer med hem till oss och vi käkar crostini, ostar, chips och kollar på Let's Dance. Första gången för mig, men tja, varför inte. Det är ju faktiskt ett ganska ballt koncept. Min hatfascination för Blondinbella made me do it.

Både lördagen och söndagen var rep med AMTS i en konstig studio med provisorisk scen, sågspån på golvet och folierör i taket på en ödslig parkering. Det är fortfarande svårt att se något annat än utspridda pusselbitar av olika kvalité men förhoppningsvis får man väl en klarare helhetsbild av hur föreställningen kommer bli.

Efter två skoldagar och en halvtuff helg kände jag att jag behövde ta igen mig, och skippade måndagen i skolan. Hade dåligt samvete hela dagen och har ångest än, kan inte se någon av musiklärarna i ögonen för att jag inte lyckas ha koll på mina noter eller få ner mina melodier i prickar rader kors- och b-förtecken.

Men, var jag än kommer hamna i höst så tror och hoppas jag verkligen att det inte kommer vara lika splittrat som nu. Nu är jag på så många ställen samtidigt och allt måste gå vägen. Jag kan inte prioritera bort nått. Fick två väldigt positiva omdömen i skolan idag men vet även att jag verkligen måste skärpa mig, kan inte äventyra betygen nu.

Nu sitter jag och skriver ut noter till Rich Man's Frug som jag fått igenom att ha med i vårat sceniska musikprojekt, det är åtminstone ett ljus i 4timmarslektionen. För 9 månader sedan var det morgonen efter en efterfest i Alingsås med Shakespearemonologerna, frukosterbjudandet och dagenefterångesten.
And it's still going strong.

Nu när jag läst igenom det här märker jag att jag byter tempus i var och varannan mening, väldigt fult, men jag orkar inte skriva om det hela nu, love it or leave it så att säga.

Ungefärlig årssumering

Januari: Nyss hemkommen från Rom. Jag hade rött hår, var väl kär och ganska glad i början. Sedan gick det åt helvete i vanlig ordning, destruktiviteten tog över. När jag var mitt uppe i det, eller rättare sagt nere i det, så förstod jag inte att det var bäst så.

Februari: Minns inte så noga. Mådde nog ganska jävligt. Gjorde mitt fantastiska falskleg i paint. Söp rätt mycket, gjorde misstag, grät på bussar och spårvagnar och sånt.

Mars: Inleddes med en fruktansvärt misslyckad utekväll på Underjorden. Spydde i konsertsalen, tappade bort iPoden och HDK-tröjan och blev hemkörd av en svinig taxichaufför. Någon vecka senare blev jag magsjuk, fick gå hem från skolan och spydde i en kastrull.
Jag flyttade från Charlottenhöjd till min lägenhet, ett så kallat lyft.
Jag började tröttna på att gå ut, spenderade typ varje dag på Ahlströmerteatern, repandes inför A Chorus Line. Skoldagarna gick mest ut på att dra citat på jamaicanska. Håkans nya kom och jag grät till Kärlek Är Ett Brev Skickat Tusen Gånger. Träffade mannen i fråga i samma veva och tackade stammande. Fyllde 18 och den dagen var ganska hemsk vad jag minns. Var oförmögen att styra upp för mig själv.

April: A Chorus Line hade premiär den 4e och kommande helger var bara föreställningar. Den 12e träffade jag en viss Rikard på en efterfest det mesta förändrades. jag åt sushi för första gången, var vaken hela nätterna, fick lära mig var man kapar översättningsmaskinen på operan, fick PAXAD skrivet i pannan med läppenna, steppade i kön på Ica. Blev kär. Igen. Jag kom full till skolan en morgon också, skrev ett svenskaprov. Minns inte riktigt hur det gick på det provet.

Maj: Jag tappade bort min mobil i ett omklädningsrum på Myrorna, blev en del av Sveriges besatthet av Björn Gustafsson, hade godisförbud, introducerades för Complete Vocal Technique och en hel del annan visdom.
R flyttade till Vimmerby, jag fick mitt respektivekort och åkte till Astrid Lindgrens Värld för första gången den sommaren. Introducerades för alla där och jag och R tvingades definiera vår relation, hur det gick tror jag ni vet.
Det var mycket skola, mycket planera tillvägagångssätt för musikalartiststudierna.

Juni: var väldigt väldigt varmt. Det brann på tågrälsarna och våran brunn sinade. Jag paniksolade och började bleka håret igen med målet för sommaren "sunkissed redhead with blonde highlights" (HAHA). Fler resor till ALV och två märkliga tågmöten; en irakisk flykting som ville diskutera svenska byxmyndighetslagen med mig och en korpral som lät mig bli den andra att känna till hans alldeles för långt gångna lungcancer.
Jag och Maxime åkte till Frankrike och hade en underbar vecka som präglades av landsortsromantik, fantastisk mat, vin varje dag, två galna utekvällar och promenader genom Paris på mycket olämpliga tider. Midsommarnatten spenderades på en bänk på Kastrup.
När jag kom hem gjorde jag massa muffins i cernitlera och en dag tvingade Rikard upp mig i bergochdalbanan (JA, den vanliga Lisebergsbanan). Jag hade blå läppar i en vecka.

Juli: Jag sov nog väldigt mycket, var mycket hos päronen. Och i Vimmerby naturligtvis. Och när R var i stan bodde vi hos hans päron.
Efter en hemsk snedfylla med långt förbjudet fyllesamtal inleddes den vita månaden, som i princip pågått sedan dess. Jag övningskörde för första gången, sjöng karaoke på Harrys i Vimmerby, åt kräftor för första gången och och tog mina blåmärken bortom kvinnomisshandelsnivån.
Var på andlig input med de övervintrade hippiekristna men blev inte mindre religiöst disorienterad för det.
Jag upptäckte också Stanislavskij vilket faktiskt betydde otroligt mycket för mig, blev intresserad av teater på ett helt nytt sätt.
Och så planerade jag naturligtvis danskurser och de där tillvägagångssätten i oändlighet.

Augusti: kraven och förväntningarna gick 3000 meter över havet, jag kämpade med de grekiska dramerna, började dansa 5 gånger i veckan, hade typ konstant träningsvärk. Och så skaffade jag Facebook och fick en helt ny plats i etern. Började trean och fick ett riktigt götta schema med sovmornar varje dag utom en.

September: hade sömnsvårigheter men styrde upp det med muskulär avslappning innan läggdags, började en teaterkurs på Unga Folkteatern och tappade förtroendet för Balettakademiens teaterundervisning. Musikalafton satte igång. Började hänga mer och mer i Kallebäck och mer och mer på Artisten.

Oktober: Jag fick min diagnos, Ehler-Danlos syndrom! Lika bra att ha en etikett på freakshowen.
Annars bodde jag mer och mer i Kallebäck, skar av mig en bit av pekfingret (något som jag stolt visade upp för alla, varesej de ville se eller inte), drack en mojito på Sky Bar, fick min axel ur led i ett opassande ögonblick. Var på Storan två gånger, den första slutade med att jag träffade Björn Gustafsson och avrättade för alltid all kändisromantik, den andra orkade jag och Mackan inte ens fullborda det vi var där för att göra (se Fatboy) eftersom förbandet hade slått ut all tilltro till rockabilly och mänsklighet.
De tre orden blev sagda och allt blev bara bättre.

November: skolan började bli ogod, jag började halka efter och sånt. Där är jag fortfarande, det suger. I övrigt såg jag på Top Model i stort sett varje dag, fixade sångelever åt Rikard, sov och åt alldeles för lite, såg minst 10 Beckfilmer, hade julmysfika om nätterna, började affischera för Operan, började läsa Blondinbellas blogg regelbundet fast det bara skapar hat hos mig, klädde ut mig till Sweeney Todd, var statist i pinsammaste programmet och fick möbeltassar påklistrade under klackarna av en långhårig arrogant ljudtekniker.

December: var hemma i min lägenhet typ 3 gånger, sov där typ en natt.
Julstämningen fanns där, det var snöspray i fönsterkanterna, pepparkakshus (som iofs åts upp ganska snabbt när det var för längesedan storhandlingen) och en dörr helt klädd som ett paket. Det var mycket stressigt i skolan i slutet med arrangeringsuppgifter, lussetåg, julkonsert, hälsopedagogik, gympa.
Jag såg 3xBoléro som jag utnämner till bästa föreställning i år, fick en roll i en obetydlig kortfilm, men ändå. Mat- och sömnbristen tog ut sin rätt och jag kollapsade, wööh.
Julen med storfamiljen och även en sväng till Rs släkt. Julafton var bästa julbordet med julskinkan kvar som ända traditionsenliga rätt, O helga natt, aktivistbrodern släppte gränserna och ylade O store Gud trots ateismen, Mattias blev vrölsjuk och tog vrakigheten till en helt ny nivå med den gula slokande quiffen och julklappsutdelningen mumlande på måfå.
Sedan kom attackerna i Gaza, vi demonstrerade och köpte 300 ljus för dödsantalet som sedan dess bara stigit.
Nyår var blamage, tacos, fjortisar, tjocka hästtjejer från Lilla Edet, Black Jack (som jag var tvungen att lära mig i brist på bättre aktivitet), sällskapsspel, tung och dyngrak kille med sexistbeteendet, urartande i galnaste fyllebråket. Men jag hade åtminstone min R där, det är värt allt.

raketer

Jag är dammig. Jag bor i en bäddsoffa. Det är sjukt halt på bron mellan Kallebäck och Göteborgsvägen. Jag kan inte göra någonting. Vi ser direktklipp med reportrar som tappar fattningen stakar sig och berättar om trerummare där 35 personer lever på några kvadratdecimeter yta och ett utbrunnet hopp. Jag som oftast är duktig på att hålla explosionerna och blodvadandet på replängds avstånd gråter. Inte för att min blödighet är något nytt under solen men det här förvånar till och med mig. Jag och Rikard kunde ha varit där nu, det var nära. Vi hade förmodligen inte kommit in i Gaza, men på Västbanken. Även om jag starkt betvivlar på att mitt bräckliga psyke skulle palla att uppleva det där utan replängdsavståndet önskar jag nästan att vi varit det. Kanske hade hopplösheten varit ännu tyngre men kanske hade man kunnat gå emellan pansar och en oskyddad. Vi ser på folkmordssplatter som på Let's Dance. Vi går vidare, vi går alltid ifrån. Vi som kan slänga allt vi har och sedan få lika mycket nytt. Vi som bara vet vadderat och stötdämpat. Vi som skulle kunna ge bort Eden men inskränker oss till nya bitar stål. Sådana är vi.