Natt 5e augusti 08

Det är ett så varmt ljus här inne. Den stora lejongula plyschlampan med guldfransar och miniatyren i siden på köksbordet. Ljuslyktor i gardinstången och en virad rislampljusslinga.
Står vid köksfönstret, där det hade varit perfekt med en balkong. Höstandedräkt andas en vägg mot framåt. En hög ton från höger och ett pulserande dovt dån från överallt. En fjärran syn genom grannfönstret, blått flackande ljus och kallvåld.
Ramar glas och persienn viks åt sidan, viker undan för svart som blandar sina andetag om åtaganden fokus risker ambition och passion med varmluften, det trygga mellan väggarna.
Är det emot tiden vi kämpar när vi vill att allt ska hända på en gång. Herregud, vi är inte redo.
Solen är på en annan sida av jorden nu och lämnar min innergård mörklagd.
Ett överflöd av tid som rinner mellan fingrar och sovs bort i sidenlakan. Räknas i två högar på sängbordet. Sträcker sig tom och beredd att fyllas framför mig, jag sitter på sängen och avvaktar och glömmer sedan. Drömmer lite till om kamerablixtar och scenljusen, sover igen.

Vi behöver mönster nu. Självvalda, distinkta, men mönster. Vara pendlar, taktfasta och beständiga, som ljudet av tid. 60 på en, 86 400 på en dag, med ena halvan sol på våran sida och andra halvan med sol på andra sidan. Vi behöver solen och tiden på våran sida.
Takt, rytm, tempo.
Regelbundna, snudd på mekaniska. Hålla svirandet och svängen i döda vinkeln, hålla det heliga högt och helgat, ha ett skärpedjup som havet.
Marschera med tiden, fast tyst. Dela upp dagar i enheter med fötter på jord och siktet på mål, kanske bakom himlen.
Dela upp och fylla i med linjal och vinkelhake, beröras utan att uppröras, stanna lugn och sval och pendla. Stryka längs mönsterkanter, med framåt fram och bakåt glömt.
Parallella som tågrälsar, som ett lokomotiv dundrar fast med aldrig svikande dunkande i rörelseflödet. Rälsen leder tåget följer.
Metronomiska. Andas riskluften med tusendelsnoggrannhet. Solen sviker oss för andra sidan och för varje dag blir de upplysta 86 400 färre. Och färre.
Hålla i oss själva som den sista människan på jorden. Kanske finner vi samma takt och kan samklinga. Pendla i kors och klinga som klockorna i kyrktornet vid hemma.
Pendla för oss själva men tillsammans.
Tunga och gjutna, genuina och omsluter luften året om. Solen må vara någon annan stans, men mörker släcker inte toner.
Natten tittar in genom persiennränder och stryker svart och orosantydningar på kalla glasrutan. Jag är inuti. Allt är stängt.
På sängbordet ruta 3 siffror och blinkande. Synlig för att försvinna, beständig förändring, cirkelrörelse och jag tror mig kunna lova att jag vet hur det kommer fortsätta. Som det varit kommer det fortsätta, en lång linje med runda hållpunkter, det kan ibland utveckla sig till cirklar och jag kisar och kryper ihop lite. Den fria viljan kan inte ens föreställas. Kan något finnas som inte ens kan föreställas.
Mina tankar är cirklar på ett vatten. Det finns mönster i allt. Vi är kanske redan ifyllda, färdiga med bakåt som sele och handtag och framåt som vi inte ser, men har. Mer beständigt än något annat, men utanför det vi kan kalla medvetande.
Ringar som sprider sig, 7 minuter över hel, ännu klingar kanske ljudet av samförstånd kvar i torn på solsidan och skuggsidan.Jag saktas in och vaggar in under ringarna, ovanför pulserar det och solen smeker snart hoppfullhet och ler tillförsikt genom persiennränder. Pendlar. Sjunker