Det nya

http://afapel.devote.se/

what I'd be without you

Vi satt tätt tätt
och åt ananasringar ur en konservburk
med en gaffel och Brian Wilson sjöng bara för oss
God only knows
mitt i kaoset
i ditt som just blivit vårt
min landningsbana täckt av nymålade hyllplan, medlemsrabatter och röd quinoa
premiärrosorna skrumpnar och rasar ner från fönsterbrädan gång på gång
jag som försöker komma på hur jag ska slippa leva med mig själv
och hitta strömbrytaren till alla svarta och gröna tankar
jag borde skämmas

jag behövde bara tömma mig lite

Jag tycker om när det är tidigt på dagen och jag ändå hunnit uträtta saker
Idag har jag köpt nya färgpennor, mapp till noterna och anteckningsbok av marimekko
tejp, skulle affischerat för Katja Kabanova men så försvann en från förförra generationen och det blev ett hål i ett hjärta i Norrland
när hon hämtat sig efter första hackskaket skrev hon om djur i en brun bok i ett väntrum
och sedan kom systern, och så var de systrar
Yngst av mina äldre försökte ta sig ur allt men kom bara halvvägs, eller vem vet var på vägen han vändes
nyomvänd och allt med nygjutet ljus
och snart en tatuering för att offentliggöra och dra en linje mellan hans och deras, inte samma Gud
Vraket jag var blank
men det var oväntat
och givetvis fruktansvärt
Satt en meter från sveriges kortaste och bästa manusförfattare
med mörka skuggorna runt ögonen och med sin Strindberg-t-shirt och paralleller mellan mitt tonårshjärtas hjältar och japanska svärdsmidare har han en liten stol i ett ganska fint rum i mitt hjärta
självcentrerad och efterkonstruerad men jävlaranamma, på rätt sida
massor av tics, glas och kolsyra, det verkade klia överallt
han berättade om succéerna och mästerverken, om SVTs klippningskrav, om att han bara tycker om människor när de håller sig i hans huvud
och den största kalkonen (jag minns recensionerna) som fick honom att åka till Italien en månad över jul förra året
och jag ville berätta för honom att jag mötte honom utanför santa maria maggiore på julaftonskvällen men dottern var sjuk så han skyndade bort
så det får han väl aldrig veta
Jag har två elle tre eller inget hem
där jag är mest sjunger en operastudent upp i badrummet på mornarna när jag försöker somna om
men Han missar bussar för att Han fastnar hos mig
och det är det som gör det värt det
det står tomma juicepaket över hela diskbänken och müslin torkar i de odiskade skålarna
vi slänger så himla mycket mat och vi köper så himla mycket mat och ändå har vi aldrig någon mat
smutstvätt kan inte skiljas från vad som är rent och när vi väl tvättat blir kläderna kvar i tvättstugan i flera dagar och när vi väl ska hämta dem har någon hällt massor vatten på dem och de luktar suspekt likt sur filmjölk
en tvätt hade någon slängt, en aprikosfärgad handduk lämnade jag kvar där, käckt att ha en handduk i tvättstugan
Hårborsten är borta och jag var dum nog att ha i löshåret när jag gjorde annat än stod på scen
monologer och sånger är inte valda än och just nu är den vägen inte min vän
jag försöker förbereda mig på antingen en sommar som maskot och guide för en viss turistbåt med ett groddjur som symbol eller så åker vi dit nu, till Palestina
”I resist, therefor I am”
Golanhöjderna vs. Göta kanal
Dr Glas lärde mig något viktigt om den konstanta och den temporära viljan
- mycket viktiga att skilja åt
Jag såg Pretty Woman för första gången idag
har aldrig tyckt att Julia Roberts är speciellt snygg
men jag blir alltid extra kär av romantiska filmer
du jag kampen och chokladfonduen
men just nu drömmer jag bara om en dammig vindsvåning i Rom
med en blommig balkong
petunior, rosor, murgröna, solrosor
en persiskmatta
och en perserkatt
jag smygdrömmer om cigarillröken och vinet
boktravarna, påmagenläsande
skira sommarklänningar, transparent till solprickiga huden
jag får inte sola igen förrän jag låtit herr eller fru doktor ta en titt på födelsemärket på höger hand som plötsligt finns med mörka prickar
axessakuten är stället man hänger på
min jazzlärare är runt 50, har blond ananastofs och avslutar varje mening med ”fem, sex, sju, ått!”
hon ringde mig idag och frågade vart jag var i hennes liv (inte ordagrant men, jaja) och att hon tänkte på mig
det var fint tyckte jag,
men nu har jag varit för tyst och med bara rygg mot mitt hjärta för länge
nu tar texten slut och jag ska bli förvånad för hundrade gången idag att jag får ha det här

"Nu lyser himlen där du går"

Varför sa vi ja till det där projektet? I skolan, på kören, håller vi nämligen på att repa inför en konsert med schlagerpullan Sonja Aldén. Någon som vet vem det är? Hon har tydligen vunnit en rockbjörn för Bästa Svenska Kvinnliga Artist. EH. Vi ska alltså göra en konsert tillsammans med henne, hennes korallfärgade linne, utsvängda jeans och band. Majoriteten av låttexterna består av rader som dagen gryr/natten flyr/stormen yr. Jag blir så ferr-uukt-ansväärt ledsen. Konsten att bygga en karriär på absolut ingenting. Det är liksom antisubstans, det är så innehållslöst så jag tappar tron på mänskligheten totalt. Kejsarens nya kläder ligger i lä. Jag försöker hitta en inställning som kan få mig att ta mig igenom det här med någon mental hälsa i behåll. Människor som lyssnar på sådan här musik måste vara de ultimata exemplen på "gräv och du finner ingen ironi". Så jag får väl se det som någon slags socialpsykologisk iakttagelse.
Vi ska ha vita kläder på konserten. Alla ska ha det. Men alltså, inte bara vitt som i vitt VITT, nej man kan ha äggskalsvitt, eller white board-vitt, eller risifrutti-vitt, eller beigevitt, eller gräddvitt... Variationen känner inga gränser.
Elitisten i mig störs i sin stilla sömn.

landet ligger

Persiennerna nere, lägenheten tyst, tre täcken i sängen. Jag vaknade och hade ont i halsen och var helt igentäppt, det är verkligen ingen överdrift att jag varit förkyld sen i augusti. Det varierar från dag till dag men det försvinner aldrig helt. Behöver jag nämna att det är frustrerande?
Så jag stannade hemma och sov. Ställde klockan först på 10.30 men det slutade vid 13. Om jag inte ställde mitt alarm skulle jag säkerligen sova till 15-16. Det här kommer sluta med en vägg eller en väg(till karriären då förhoppningsvis).
Nästa vecka har vi premiär med vårt sceniska musikprojekt i skolan och på fredag är det premiär med Musikalafton. Skola 8.30-16.30 varje dag, rep i Alingsås 17-23. Jag försöker systematiskt bygga upp en pepp och samtidigt tänka logistiskt. Ska jag ta med mig klädombyten till Alingsås(eftersom jag typ inte kommer hinna hem någon dag och byta kläder)? Hur mycket frukt ska jag köpa, så jag håller mig uppe? Vilka frukter är bäst? Vilka skoluppgifter kan jag ta med och jobba med när vi väntar? Vad ska jag ta med för tv-serie som vi kan kolla på när jag inte orkar plugga i pauserna?
Detta och tusen saker till.
jag känner mig heller inte alls färdig med någon av mina karaktärer till föreställningarna, till skolan har vi varken skrivit klart manuset eller gjort klart koreografin. Jag försöker studera in Diana Ross' moves och applicera på Dreamgirls(och jag har för övrigt inte ens sett filmen). Och min röst har fortfarande inte blivit bra. Hmm, nu känner jag att det börjar sjuda i magen på ett oroväckande sätt, det är nog inte konstruktivt att rabbla upp allt man är stressad över såhär, allt man försöker hålla undan blir obehagligt synligt.
Jag är inte så himla bra på att ta hand om mig själv, gissar att det är det min kropp hintar om genom att aldrig bli frisk. Jag lyckas därför inte finnas till för någon annan just nu heller. Lyckas knappt ens svara på sms eller på fejan. I'm sorry.

when will you accept yourself?

Det är onekligen frustrerande och stundtals smärtsamt att inse att man aldrig kommer bli varken som man själv eller nån annan vill. Man kan ju hoppas på att åldern har nöjdhet i rynkorna och acceptans i bristningarna.
för lång och för smal för mitt ideal, för kort och för tjock med fel mått för deras.
Varenda bild och människa ska ställas jämte en och mätas på alla ledder och skådas i alla ljus, man vinner sällan en sådan match.
Sådana här tankar skulle ju stanna i tonårsrummet tillsammans med Kent-planscherna?

we care too much about the things we lack.(tänk att jag skulle citera det igen)

Nu ska jag färga ögonbrynen.

Sådant jag egentligen inte visar

Det är som J sa
något utanför våra kroppar hår karriärer visioner självransakelse (eller bristen på den)att rikta sin uppmärksamhet mot
fåror i jorden
niomånaderslivet
kanske något skadeskjutet
att mata hålla om
så etsade vid framåt att vägen virar sig rynt synen
ambitionsasfalten minimerar vårt fönster ut
tonar ner allt omkring det enda belysta
de här svajande tonerna drar mig tillbaka i år och lungorna kippar efter rök
plötsligt kommer de avlagda gudarna upp från källaren och börjar trängas i hörselgången
använder de gamla medlen för att komma åt mig
ljudkrokar att haka fast i det jag inte håller tillräckligt hårt eller nära
man vill gärna tro att det är revbenen som är buren runt hjärtat
kalkväggarna som stegarna inte räcker över
se över och ut
ut genom kalken och ut ur skinnet
ta med sig blodet som något hett och pulserande men inte mer en det
inte som rep eller barriär
bara som rött som får forsa
då kan det få följa med
men ut ur kalken och ut ur hornhinnorna
snabbt slut nu jag kommer ändå inte ut
inte som i att ge upp
vi behöver väl inte kalla det så

vaniljsocker när jag skulle skrivit om checkpoints

Jag solade en minut för länge idag, det känns på ryggen och syns på magen. Det är nämligen bara vissa delar av min kropp som förunnats pigment, och magen är en av dem. Jag har spillt ut vaniljsocker i väskan så nu luktar det vanilj istället för kosttillskott, bättre. Himlen är pastell, Mölndal är snällt idag, busschaufförerna också, jag har plankat hela dagen.
Nu lagar jag mat, fullkornsspagetti, röda linser och vitlöksstekt babyspenat. Eftersom jag har en karl som är vegetarian men inte gillar vegetarisk mat får man passa på när han inte är närvarande. Jag lyssnar på Parade och försöker lära mig You Don't Know This Man. Åh, vad jag skulle ge för att ha all tid i världen till att förbereda mig för sökningarna. Sitta i lugn och ro med monologer och låtar och verkligen jobba med dem, inte bara lära mig melodin eller utantill och sen lägga i mappen. Dessa halvmesyrer är bara frustrerande.
Jag glömde min almanacka idag och oj, det märktes. Mitt enda försök till struktur var utom räckhåll, jag blev lite farträdd.
Mitt huvud känns som ett hav med massa kringspritt gods runtflytandes. Det kollideras och stänker och jag lyckas inte hålla fast i något mer än ett par minuter, jag är inte direkt ett under av kreativitet just nu. Jag vet en annan som lanserar århundradets idé 10 gånger om dagen men tyvärr lyckas jag inte erbjuda så mycket mer än rättstavningar och enstaka välformuleranden.
I fredags var jag på mitt livs första arbetsintervju. Det var trevligt och jag snodde med mig ganska mycket choklad. Men, med 300 lediga jobb varav 190 fastfood och typ 4000 sökande så är chansen nog inte så stor. skönt att jag inte insett det än.
Benvärmarna på och Rs för stora dansskor idag, eftersom mina andra ligger i ett skåp i Alingsås sedan en vecka tillbaka. Jazz ikväll, rich dirty beautiful wööh. Jag ska rita av min danslärare Kristina någon dag. det blir roligt.

pointless

Mamma och pappa gick på samma begravning som killen som spelar Kingsley Shaklebolt i Harry Potter förra helgen
Pappa har en nära vän som är nära vän med Obama
En mage fylldes med cancer och en mamma tömdes på ork
Vi är spioner eller terrorister och tar ut batteriet i telefonen för att ingen ska höra
Markerar en översikt med blåa och röda prickar
Min klarinett har blivit stulen
Olåsta skåp är inte att lita på var de än står verkar det som
Min älskade är sjuk och knastrar halstabletter och har ljuset tänt hela nätterna
så jag sover själv
Hamlet och En Midsommarnattsdröm ligger på mitt sängbord
Jag har en mapp med monologer också och just nu känns det ok
Jag gillar Helena
Och ibland känner jag mig trodd på
Om en timme ska jag åka och dansa balett för Carlos
Han dansar i 3x boléro, jäkligt grym alltså
Mina prestationer är en annan femma
Jag går i skolan mellan 8.30 och 16.3o det går till och med fort
Blir aldrig riktigt frisk och hoppas verkligen på näringsbrist
Ska på min första arbetsintervju på fredag
Och i förrgår sökte jag jobb som paddanmaskot
Karriären nalkas
Jag känner't
Jag och mamma gråter åt den vita fosforen
Men förhoppningsvis kommer snart ett skepp lastat
Det här är ett lätt sätt att skriva för man kommer nästan undan med osammanhanget
Ingen filmfestival för mig i år förutom en film imorgon
Med världens finaste Göteborgare med trasigt knä och reflexväst
och lyckligaste rynkleendet
Anna säger att jag är lik McKey i Topmodel
haha säger jag
Våran Roxanne-koreografi blir grym gör nästan lite ont
Pengar som slängs på horor är ett vinnande koncept
Nej nu får det vara nog
Mat
Sömn
Varför går det inte att betala till bankgiron med internetbanken?
Måste vara nått med elektronkortet
Ingen idé att fortsätta gå till jazzhuset varje torsdag och vänta på att bli hämtad av Birgitte Bardots dotter
Släpp det
Jag vill ha vigare rygg, det kunde man väl iallafall förtjänat när man ändå har syndromet
Mia och Klara har börjat igen
En ledig helg nu, den sista innan slutet av mars
Jordgubbar och chokladfondue i badkaret
Nu får det vara nog på riktigt

I'm dilling, I'm dilling about

Igår var en konstig dag, nästan helt svart. Man är två och så nära, jag antar att det är omöjligt att inte kollidera med sig själv och stöta emot allt hårdare än man kanske hade behövt. Man tvingas göra verklighet av sin filosofi och hela tiden mota bort flyktimpulsen. och man märker att blodsbanden har läckt in de där egenskaperna som är så avskräckande, jag trodde att jag med mit hat mot dem fördämt den vägen. Jag hade tänkt att det här med utveckling inte skulle behöva vara så himla smärtsamt men det var nog en ganska grav missuppfattning. Hur mäter man sin rörelse, är det i det mest snoriga och hyperventilerande avgrundstillståndet då man inte ser nånting man i själva verket är på väg? Eller när man är harmoniskt nöjd med sig själv och hur man hanterar allt. Förmodligen det första då, eller kanske när den knuten löses upp och det tänds nånting.
Kära hjärtanes så dilligt det blev. jag borde väl hålla mina avskrivningar för mig själv, men nu är det så att det blir liksom gärna inte av att jag skriver om jag inte har för avsikt att exploatera det på internätet. vad det nu säger om mig, eh.

Mölndal är blått och jag längtar tills det blir varmt och håltimmarna blir soltimmar på gräsmattan utanför.

Igår tappade jag en hårddisk i golvet också. Den så kallade grädden på moset.
Idag balett och jazz, imorgon balett, i övermorgon Wendelsbergs revy, på lördag musikalrep, på söndag likaså, på måndag jazz... och ja, ungefär så ser min vårtermin ut.

TÄNK OM MAN HADE ETT LITET DJUR

Idag är himlen alldeles jämngrå och den rinner ner över träd och hus och blir en enda suddig pastell bakom radhusen. Det sista skarpa är skorstenarna. De är snygga, kantiga och av plåt.
Jag gick hem till mormor och morfar efter skolan för att hämta deras reservnyckel, R och jag bor nämligen hos mig ett tag och då ska han kunna få komma och gå som han vill. Jag kom mitt i deras bjudning, ganska roligt att få bevittna hur par strax över 80 umgås. Paren sitter mitt emot varandra och man äter toscakaka, chokladbiskvier,vetelängd med allt möjligt götta såsom vaniljkräm äpplemos och glasyr. Det pratas om huruvida Fässbergsgymnasiets aula eller Möllan är Mölndals största samlingslokal, handikappsparkeringstillstånd och drar anekdoter rörande botaniska trädgårdens fd. chef. Senare förflyttar man sig till övervåningen för att se på en videoinspelning av en helgmålsringning från gamlestan i Luleå. Dessvärre blev de två fjärrkontrollerna lite av en teknologisk överdos för de båda herrarna som frenetiskt tryckte på knapparna, och man fick ställa in dagens höjdpunkt.

Nåja. Ganska gulligt.

I fredags var jag ganska vrakig och när R ringde och frågade om jag skulle hänga med till "staggen" (Stage Door)tvivlade på om jag kunde hantera nån social kontakt alls. Men jag tog mig i kragen och pallrade mig dit och hade en god stund med honom och hans klasskompisar. Efter en stund ledde diskussionen in på Blondinbella och kvällen slutar med att alla följer med hem till oss och vi käkar crostini, ostar, chips och kollar på Let's Dance. Första gången för mig, men tja, varför inte. Det är ju faktiskt ett ganska ballt koncept. Min hatfascination för Blondinbella made me do it.

Både lördagen och söndagen var rep med AMTS i en konstig studio med provisorisk scen, sågspån på golvet och folierör i taket på en ödslig parkering. Det är fortfarande svårt att se något annat än utspridda pusselbitar av olika kvalité men förhoppningsvis får man väl en klarare helhetsbild av hur föreställningen kommer bli.

Efter två skoldagar och en halvtuff helg kände jag att jag behövde ta igen mig, och skippade måndagen i skolan. Hade dåligt samvete hela dagen och har ångest än, kan inte se någon av musiklärarna i ögonen för att jag inte lyckas ha koll på mina noter eller få ner mina melodier i prickar rader kors- och b-förtecken.

Men, var jag än kommer hamna i höst så tror och hoppas jag verkligen att det inte kommer vara lika splittrat som nu. Nu är jag på så många ställen samtidigt och allt måste gå vägen. Jag kan inte prioritera bort nått. Fick två väldigt positiva omdömen i skolan idag men vet även att jag verkligen måste skärpa mig, kan inte äventyra betygen nu.

Nu sitter jag och skriver ut noter till Rich Man's Frug som jag fått igenom att ha med i vårat sceniska musikprojekt, det är åtminstone ett ljus i 4timmarslektionen. För 9 månader sedan var det morgonen efter en efterfest i Alingsås med Shakespearemonologerna, frukosterbjudandet och dagenefterångesten.
And it's still going strong.

Nu när jag läst igenom det här märker jag att jag byter tempus i var och varannan mening, väldigt fult, men jag orkar inte skriva om det hela nu, love it or leave it så att säga.

Ungefärlig årssumering

Januari: Nyss hemkommen från Rom. Jag hade rött hår, var väl kär och ganska glad i början. Sedan gick det åt helvete i vanlig ordning, destruktiviteten tog över. När jag var mitt uppe i det, eller rättare sagt nere i det, så förstod jag inte att det var bäst så.

Februari: Minns inte så noga. Mådde nog ganska jävligt. Gjorde mitt fantastiska falskleg i paint. Söp rätt mycket, gjorde misstag, grät på bussar och spårvagnar och sånt.

Mars: Inleddes med en fruktansvärt misslyckad utekväll på Underjorden. Spydde i konsertsalen, tappade bort iPoden och HDK-tröjan och blev hemkörd av en svinig taxichaufför. Någon vecka senare blev jag magsjuk, fick gå hem från skolan och spydde i en kastrull.
Jag flyttade från Charlottenhöjd till min lägenhet, ett så kallat lyft.
Jag började tröttna på att gå ut, spenderade typ varje dag på Ahlströmerteatern, repandes inför A Chorus Line. Skoldagarna gick mest ut på att dra citat på jamaicanska. Håkans nya kom och jag grät till Kärlek Är Ett Brev Skickat Tusen Gånger. Träffade mannen i fråga i samma veva och tackade stammande. Fyllde 18 och den dagen var ganska hemsk vad jag minns. Var oförmögen att styra upp för mig själv.

April: A Chorus Line hade premiär den 4e och kommande helger var bara föreställningar. Den 12e träffade jag en viss Rikard på en efterfest det mesta förändrades. jag åt sushi för första gången, var vaken hela nätterna, fick lära mig var man kapar översättningsmaskinen på operan, fick PAXAD skrivet i pannan med läppenna, steppade i kön på Ica. Blev kär. Igen. Jag kom full till skolan en morgon också, skrev ett svenskaprov. Minns inte riktigt hur det gick på det provet.

Maj: Jag tappade bort min mobil i ett omklädningsrum på Myrorna, blev en del av Sveriges besatthet av Björn Gustafsson, hade godisförbud, introducerades för Complete Vocal Technique och en hel del annan visdom.
R flyttade till Vimmerby, jag fick mitt respektivekort och åkte till Astrid Lindgrens Värld för första gången den sommaren. Introducerades för alla där och jag och R tvingades definiera vår relation, hur det gick tror jag ni vet.
Det var mycket skola, mycket planera tillvägagångssätt för musikalartiststudierna.

Juni: var väldigt väldigt varmt. Det brann på tågrälsarna och våran brunn sinade. Jag paniksolade och började bleka håret igen med målet för sommaren "sunkissed redhead with blonde highlights" (HAHA). Fler resor till ALV och två märkliga tågmöten; en irakisk flykting som ville diskutera svenska byxmyndighetslagen med mig och en korpral som lät mig bli den andra att känna till hans alldeles för långt gångna lungcancer.
Jag och Maxime åkte till Frankrike och hade en underbar vecka som präglades av landsortsromantik, fantastisk mat, vin varje dag, två galna utekvällar och promenader genom Paris på mycket olämpliga tider. Midsommarnatten spenderades på en bänk på Kastrup.
När jag kom hem gjorde jag massa muffins i cernitlera och en dag tvingade Rikard upp mig i bergochdalbanan (JA, den vanliga Lisebergsbanan). Jag hade blå läppar i en vecka.

Juli: Jag sov nog väldigt mycket, var mycket hos päronen. Och i Vimmerby naturligtvis. Och när R var i stan bodde vi hos hans päron.
Efter en hemsk snedfylla med långt förbjudet fyllesamtal inleddes den vita månaden, som i princip pågått sedan dess. Jag övningskörde för första gången, sjöng karaoke på Harrys i Vimmerby, åt kräftor för första gången och och tog mina blåmärken bortom kvinnomisshandelsnivån.
Var på andlig input med de övervintrade hippiekristna men blev inte mindre religiöst disorienterad för det.
Jag upptäckte också Stanislavskij vilket faktiskt betydde otroligt mycket för mig, blev intresserad av teater på ett helt nytt sätt.
Och så planerade jag naturligtvis danskurser och de där tillvägagångssätten i oändlighet.

Augusti: kraven och förväntningarna gick 3000 meter över havet, jag kämpade med de grekiska dramerna, började dansa 5 gånger i veckan, hade typ konstant träningsvärk. Och så skaffade jag Facebook och fick en helt ny plats i etern. Började trean och fick ett riktigt götta schema med sovmornar varje dag utom en.

September: hade sömnsvårigheter men styrde upp det med muskulär avslappning innan läggdags, började en teaterkurs på Unga Folkteatern och tappade förtroendet för Balettakademiens teaterundervisning. Musikalafton satte igång. Började hänga mer och mer i Kallebäck och mer och mer på Artisten.

Oktober: Jag fick min diagnos, Ehler-Danlos syndrom! Lika bra att ha en etikett på freakshowen.
Annars bodde jag mer och mer i Kallebäck, skar av mig en bit av pekfingret (något som jag stolt visade upp för alla, varesej de ville se eller inte), drack en mojito på Sky Bar, fick min axel ur led i ett opassande ögonblick. Var på Storan två gånger, den första slutade med att jag träffade Björn Gustafsson och avrättade för alltid all kändisromantik, den andra orkade jag och Mackan inte ens fullborda det vi var där för att göra (se Fatboy) eftersom förbandet hade slått ut all tilltro till rockabilly och mänsklighet.
De tre orden blev sagda och allt blev bara bättre.

November: skolan började bli ogod, jag började halka efter och sånt. Där är jag fortfarande, det suger. I övrigt såg jag på Top Model i stort sett varje dag, fixade sångelever åt Rikard, sov och åt alldeles för lite, såg minst 10 Beckfilmer, hade julmysfika om nätterna, började affischera för Operan, började läsa Blondinbellas blogg regelbundet fast det bara skapar hat hos mig, klädde ut mig till Sweeney Todd, var statist i pinsammaste programmet och fick möbeltassar påklistrade under klackarna av en långhårig arrogant ljudtekniker.

December: var hemma i min lägenhet typ 3 gånger, sov där typ en natt.
Julstämningen fanns där, det var snöspray i fönsterkanterna, pepparkakshus (som iofs åts upp ganska snabbt när det var för längesedan storhandlingen) och en dörr helt klädd som ett paket. Det var mycket stressigt i skolan i slutet med arrangeringsuppgifter, lussetåg, julkonsert, hälsopedagogik, gympa.
Jag såg 3xBoléro som jag utnämner till bästa föreställning i år, fick en roll i en obetydlig kortfilm, men ändå. Mat- och sömnbristen tog ut sin rätt och jag kollapsade, wööh.
Julen med storfamiljen och även en sväng till Rs släkt. Julafton var bästa julbordet med julskinkan kvar som ända traditionsenliga rätt, O helga natt, aktivistbrodern släppte gränserna och ylade O store Gud trots ateismen, Mattias blev vrölsjuk och tog vrakigheten till en helt ny nivå med den gula slokande quiffen och julklappsutdelningen mumlande på måfå.
Sedan kom attackerna i Gaza, vi demonstrerade och köpte 300 ljus för dödsantalet som sedan dess bara stigit.
Nyår var blamage, tacos, fjortisar, tjocka hästtjejer från Lilla Edet, Black Jack (som jag var tvungen att lära mig i brist på bättre aktivitet), sällskapsspel, tung och dyngrak kille med sexistbeteendet, urartande i galnaste fyllebråket. Men jag hade åtminstone min R där, det är värt allt.

raketer

Jag är dammig. Jag bor i en bäddsoffa. Det är sjukt halt på bron mellan Kallebäck och Göteborgsvägen. Jag kan inte göra någonting. Vi ser direktklipp med reportrar som tappar fattningen stakar sig och berättar om trerummare där 35 personer lever på några kvadratdecimeter yta och ett utbrunnet hopp. Jag som oftast är duktig på att hålla explosionerna och blodvadandet på replängds avstånd gråter. Inte för att min blödighet är något nytt under solen men det här förvånar till och med mig. Jag och Rikard kunde ha varit där nu, det var nära. Vi hade förmodligen inte kommit in i Gaza, men på Västbanken. Även om jag starkt betvivlar på att mitt bräckliga psyke skulle palla att uppleva det där utan replängdsavståndet önskar jag nästan att vi varit det. Kanske hade hopplösheten varit ännu tyngre men kanske hade man kunnat gå emellan pansar och en oskyddad. Vi ser på folkmordssplatter som på Let's Dance. Vi går vidare, vi går alltid ifrån. Vi som kan slänga allt vi har och sedan få lika mycket nytt. Vi som bara vet vadderat och stötdämpat. Vi som skulle kunna ge bort Eden men inskränker oss till nya bitar stål. Sådana är vi.