Jag har tre krukor orkidéer framför mig. Vita, lila, spräckliga, violetta, ser ut som utskurna i marsipan. Bakom orkidéerna spänner en fönsterruta ut sig och ramar in den svenska vintern. Nertill är det grönt lerigt mossigt och staketrandigt, sedan skymningsiffusa trädsiluetter som skär av mot gråmolnshimmelen. Ungefär så ser min vy ut.
Varje dag den sista tiden har jag tänkt jagklararennatttillutansömn och det har jag väl på sätt och vis också gjort. Det var ett tag där då både mat och sömn nästan helt lyste med sin frånvaro vilket resulterade i en återuppstånden infektion och ny penicillinkur, fortsättning på förkylningens följetång och allt tätare gråtattacker som nådde sin grand finale mellan fyrans spårvagn och mitt hallgolv. Jag blev ett psykosomatiskt yttersta bevis, ett barn som inte har verktygen att hantera så avancerade faktorer som mat och sömn.
Och ångesten över ångesten målar spiralen.
Men, det finns botemedel, och i detta fall var de pinsamt lättåtkomliga.
Har nog fortfarande ett ganska rejält sömnunderskott men matvanorna har åtminstone blivit mer intakta.
Stressen lever dock vidare trots jullovsintåget, det skvalpar av försenade stråkarrangemang, mongogympan som missköts, en hälsopedagogikskurs som läses vid sidan och flyter ut, affischeringsjobbet, planering av nästa termins dansupplägg, julklappar, nyår, att finnas där alla är och finnas för alla. Och så intagningarna som närmar sig med stormsteg medan jag står still. Ett slag ska man möta med samma kraft om man vill komma undan hyfsat oskadd, en taktik som jag kanske borde applicera även på detta.
En gång i veckan placerar jag min bleka lekamen mellan två glasskivor med cancerogena lysrör under, skiner bort fläckarna till förmån för nya och tätar genomskinligheten.
Mamma utbrast ”vad brun du är!” när jag kom hem tidigare idag, vilket i och för sig var årets skämt men som kanske ändå visar på något slags resultat. Eftersom denna aktivitet dränerar huden på vätska ger en snålskjuts in i åldrandet borde man kanske kompensera med diverse dyra föryngringsprocesser, men någonstans måste ju ändå fåfängelset ha sina gränser.
Nu är jag nervös också. Mina svaga nerver känns för övrigt som mitt största hot i karriärsfrågan. Vi hade julkonsert i torsdags och på genrepet blev jag så nervös så jag fick muskelryckningar i ansiktet. Helt utanför ramarna kring vad som är okej. Kanske borde dra ett pass muskulär avslappning med herr Uneståhl innan jag placerar mig själv med mina fragila nervositetssensorer på en scen.
Anledningen att jag sitter här och smådarrar för mig själv är att jag har en audition imorgon. En lagom suspekt kortfilmsaudition som jag knappt vet om jag vågar gå på, men jag har tänkt styra upp en livvakt och bege mig dit. Jag har ju ingen som helst sådan erfarenhet. Hade jag haft det hade det i och för sig säkerligen inte haft en lugnande inverkan, nerverna verkar vara helt oberoende av erfarenheter och darrar på fristående från all övrig personlig utveckling.
Mattias ska få läsa manus mot mig ikväll. Det är inte fritt från språkliga fel.
Såg för övrigt 3 X Boléro på operan här om dagen, såå fruktansvärt bra. Känns som att jag lovordar föreställningar på löpande band här, men det är oundvikligt. Min balettföreställningsoskuld togs med bravur, jag är sådär begeistrad som jag vill bli. Man vill ju ha suggestionen, det är inte roligt att lämnas oberörd.
Se här:
http://www.grymtmusikalen.se/bolero/bolero.html
Dags för manusläsning och julklappspyssel.
lördag 20 december 2008
onsdag 3 december 2008
Julhypotesen
Tiden går ju som bekant och snart är det mörkaste dagen på året. Högtidernas högtid och komersernas komers smyger sig på oss med glittriga saffransdoftande bjällerklangsklingande påtränganden från alla håll för alla sinnen. Förra julen var jag i Rom och det var knappt jul, mest pasta, raggande italienare och en krock med Peter Birro. Det avbrottet från hemmajul var kanske vad jag behövde. Vår familj brukar vara extra dysfunktionell runt O-helganätterna och klinga ganska falskt mot idyllen. Detta år, just i detta nu, har dock en säregen längtan till de mörkaste dagarna på året, dagarna vi gjort till vår tidevarvsvändpunkt och barnens största förväntanskittel på grund av en munk som räknade lite fel infunnit sig. Vi blir många i år. Mor, far, Andreas, Shora, en vän till dem, Jonatan, Lisa, Mattias, jag och förmodligen också Rikard största delen av dagen. + Orren och hästarna. Det kommer bli ett jäddrans ståhej!
Teologiska och marxistiska diskussioner kommer blandas med inbitna essäer om analoga syntar och kanadensiska hockeyspelare, hundskall, arabiska slagord, mongolsk strupsång, annan sång, pianospel i diverse genrer, och andra mer eller mindre oprovocerade läten.
Jag peppar. Maten kommer vara gastronomisk, stämningen SKA vara tjollning.
Julstämningen har förövrigt redan infunnit sig i min temporära bostad i Kallebäck. Jag och Rikard har haft julfika flera nätter i rad och hans entusiasm inför pyntandet och stämningsskapandet var lika oväntat som bedårande. Hela ytterdörren ser från utsidan ut som ett gigantiskt paket då den är helt och hållen inslagen i paketpapper, med band, krans och julklappsetikett istället för vanlig namnskylt. När jag kom hem härom dagen var han mitt uppe i pepparkakshusbygge. Det har även snösprayats i fönsterkarmarna. Jag kanske borde börja oroa mig, innan jag vet ordet av slutar det väl med att vi halkar runt i rosa glasyr runtssnubblandes på marsipantomtar och fikon i tomtens egen verkstad. Jag ser fram emot fortsättningen.
Teologiska och marxistiska diskussioner kommer blandas med inbitna essäer om analoga syntar och kanadensiska hockeyspelare, hundskall, arabiska slagord, mongolsk strupsång, annan sång, pianospel i diverse genrer, och andra mer eller mindre oprovocerade läten.
Jag peppar. Maten kommer vara gastronomisk, stämningen SKA vara tjollning.
Julstämningen har förövrigt redan infunnit sig i min temporära bostad i Kallebäck. Jag och Rikard har haft julfika flera nätter i rad och hans entusiasm inför pyntandet och stämningsskapandet var lika oväntat som bedårande. Hela ytterdörren ser från utsidan ut som ett gigantiskt paket då den är helt och hållen inslagen i paketpapper, med band, krans och julklappsetikett istället för vanlig namnskylt. När jag kom hem härom dagen var han mitt uppe i pepparkakshusbygge. Det har även snösprayats i fönsterkarmarna. Jag kanske borde börja oroa mig, innan jag vet ordet av slutar det väl med att vi halkar runt i rosa glasyr runtssnubblandes på marsipantomtar och fikon i tomtens egen verkstad. Jag ser fram emot fortsättningen.
torsdag 27 november 2008
extra ointressant
Exakt hur peppad på livet blir man när man står på ett blött regnigt Mölndals bro i november månad vid åttatiden på morgonen men trots den arla morgonstunden är mycket försenad? Det var just vad jag undrade igår när jag upplevde just detta. Det känns inte vrölgött kan jag informera om, för er som inte suttit i denna okomfortabla sits. Min oförmåga att klä mig varmt gör det inte bättre. och inte heller att jag berövats tre av fyra sovmornar den här veckan! Hm, jo jag erkänner, jag är lagom bortskämd med gött schema. But I need my beautysleep, ehe.
Igår såg jag Måsen på Backa. Den var fantastisk. Okej, jag är varken någon Tjechov-kännare eller speciellt bevandrad i dramatik alls (än!), hade jag varit det hade jag säkert bedömt spektaklet annorlunda. Men efter att ha läst halva manuset (hann inte läsa hela innan föreställningen)så tycker jag verkligen de fångat stämningen. Och så fint skådespeleri. Var alldeles uppriven efteråt, det var så mycket starkt. Äsch, det blir inget bra med de här tafatta försöken till recension för antingen blir det skoluppsats eller så blir det patetisk på annat vis. Bara ta mitt ord på att den var fantastisk och gåochse.
En annan sak som fyller mina dagar åtminstone mellan 16 och 17 och ibland även mellan 9.40 och 10.40 är ett program som kallas Top Model med en brutta vid namn Tyra Banks. Mitt hjärta har alltid slått lite extra hårt för det här programmet, förr i världen brukade jag spendera söndagarna hos mormor och morfar när det gick typ 7 avsnitt efter varandra. amazing. Jag tycker verkligen att det är sjukt inspirerande även om jag är medveten om hur fånigt det också är. Säsong 7 tog slut förra veckan och avslöstes av säsong 8 som går nu. Säsong 7 följde jag till punkt och pricka och lärde mig alla deltagarnas namn och hur de hade betett sig på det och det fotoshootet (hm, bra språk.). Men kulmen nåddes väl ändå i det avsnittet då det hade några slags dramaövningar för att få modellerna att kunna uttrycka sina känslor (bara det liksom, haha) och Caridee blev väldigt känslosam och bröt ihop. Då grät jag också i TV-soffan. Rikard drog en djup suck när jag bekände detta och fällde kommentaren "det är typ som att erkänna att du är borgerlig" (illa, illa!).
Jaja, nått måste man ha sin tillflykt i, för mig råkar det vara ett tv-program med rådjursögda pullor på bambiben.
Snart ska jag åka och dansa balett, sista gången för terminen. Gillar inte att det kommer vara flera veckors uppehåll, man tappar det så himla snabbt.
Jag funderar på den ultimata musikalmaskeradoutfiten till AMTS's fest på lördag, jag har några goda idéer, men det krävs uppstyrning. Jajaja.
Nej, nu tog orden slut innan de knappt hann skärpa sig. okejhejdå.
Igår såg jag Måsen på Backa. Den var fantastisk. Okej, jag är varken någon Tjechov-kännare eller speciellt bevandrad i dramatik alls (än!), hade jag varit det hade jag säkert bedömt spektaklet annorlunda. Men efter att ha läst halva manuset (hann inte läsa hela innan föreställningen)så tycker jag verkligen de fångat stämningen. Och så fint skådespeleri. Var alldeles uppriven efteråt, det var så mycket starkt. Äsch, det blir inget bra med de här tafatta försöken till recension för antingen blir det skoluppsats eller så blir det patetisk på annat vis. Bara ta mitt ord på att den var fantastisk och gåochse.
En annan sak som fyller mina dagar åtminstone mellan 16 och 17 och ibland även mellan 9.40 och 10.40 är ett program som kallas Top Model med en brutta vid namn Tyra Banks. Mitt hjärta har alltid slått lite extra hårt för det här programmet, förr i världen brukade jag spendera söndagarna hos mormor och morfar när det gick typ 7 avsnitt efter varandra. amazing. Jag tycker verkligen att det är sjukt inspirerande även om jag är medveten om hur fånigt det också är. Säsong 7 tog slut förra veckan och avslöstes av säsong 8 som går nu. Säsong 7 följde jag till punkt och pricka och lärde mig alla deltagarnas namn och hur de hade betett sig på det och det fotoshootet (hm, bra språk.). Men kulmen nåddes väl ändå i det avsnittet då det hade några slags dramaövningar för att få modellerna att kunna uttrycka sina känslor (bara det liksom, haha) och Caridee blev väldigt känslosam och bröt ihop. Då grät jag också i TV-soffan. Rikard drog en djup suck när jag bekände detta och fällde kommentaren "det är typ som att erkänna att du är borgerlig" (illa, illa!).
Jaja, nått måste man ha sin tillflykt i, för mig råkar det vara ett tv-program med rådjursögda pullor på bambiben.
Snart ska jag åka och dansa balett, sista gången för terminen. Gillar inte att det kommer vara flera veckors uppehåll, man tappar det så himla snabbt.
Jag funderar på den ultimata musikalmaskeradoutfiten till AMTS's fest på lördag, jag har några goda idéer, men det krävs uppstyrning. Jajaja.
Nej, nu tog orden slut innan de knappt hann skärpa sig. okejhejdå.
torsdag 20 november 2008
Hittils/än så länge
clouds are haunting across the sky
trying to sweep it rid of the lies
we've written inside our eyelids, I
don't know how to stop believe
there's a mirror in every windowpane
every thought of that kind keeps me in my frame
draws me back from we're I aim
we're too close not to fight
I'm the only one who can set me free
my greatest tormentor is the voice of me
being enough is the last thing you will be
if you keep punishing yourself
trying to sweep it rid of the lies
we've written inside our eyelids, I
don't know how to stop believe
there's a mirror in every windowpane
every thought of that kind keeps me in my frame
draws me back from we're I aim
we're too close not to fight
I'm the only one who can set me free
my greatest tormentor is the voice of me
being enough is the last thing you will be
if you keep punishing yourself
måndag 3 november 2008
Din ungdom
Jag har, återigen, inget internet hemma och det är nog egentligen för väl det. Jag har aldrig riktigt kunnat hålla det här med communities på en sansad nivå utan utvecklat något som liknar besatthet. Se bara på mig nu, jag skaffade facebook ca 1.5 senare än alla andra (naturligtvis) och har gått från övertygad motståndare till fejan-oholic. Jag har så många gånger tänkt bara radera varenda konto men den impulsen har alltid kvävts av mitt behov (eller snarare begär )av att hålla mig uppdaterad om vad som händer i folks liv (såväl nära vänners som främlingars).
Så, helgon, skunk, bilddagboken, fejan och filmcafé (som nu i och för sig inte är en vanlig community, men går ändå under kategorin), till er återkommer jag alltid, även om jag i perioder kan vara frånvarande och inaktiv så tvivlar jag på att jag någonsin kommer kunna klippa banden mellan oss.
Jag menar, på helgon kan man ramla in i latexbeklädda BDSM-utövare och få en ny subkulturell insikt, dessutom är detta communityn som har absolut högst nostalgihalt. Sedan är det ju alla de där 40 miljoner fasansfullt genanta dagboksinläggen som jag knappt vågar läsa av skam men ändå inte kan med att radera.
Skunk har hela sin poäng i dagböckerna, där kan man låta sig underhållas i timmar av anekdoter och iakttagelser i Göteborgsindiens tecken (jaja, den har väl några poänger kvar.)
Bilddagboken är mest meningslös men absolut mest beroendeframkallande. Vimmelbilder, mingelbilder, festbilder, bilder med långa bildtexter om hur förtvivlad respektive euforisk användaren är, photoshoppade bilder, egobilder, webcambilder etc etc i oändlighet. Kanske sitter jag och går igenom bilddagbok efter bilddagbok för att påskina för mig själv att jag visst hänger med i vad som händer och följer med i mina vänners liv. Jag anar att det till stor del är en illusion. Mitt eget konto består till största delen av långa bildtexter som är helt ovidkommande för ca 85% av bevakarna och bilderna är inte mycket att hänga i granen heller. Men även denna sida är en fruktbar källa till snokande och överflödig information som kan trollbinda mig i timmar, trots den totala meningslösheten.
Facebook har jag nästan inte ett ont ord om. Eftersom man inte kommer in på människors man inte är vän med sidor så blir snokandet begränsat och det blir lättare att hålla cyberdillandet på en behärskad nivå.
Filmcafé är ju som sagt inte en vanlig community men möjligheterna till långa snoksessions flödar. Snokande på filmcafé är oftast inte upplyftande. Jag menar, att ramla in på en 4-årings sida vars CV börjar vid födseln och rymmer så många skimrande meriter får mig att känna ett vagt misslyckande.
Det finns förvisso alltid någon som är sorgligare än en själv och det är ju den eviga räddningar.
Att bli nekad statistjobb i Andra Avenyn liksom, tillåt mig undslippa ett bittert småleende. Jag menar, jag skulle vara uppriktigt generad över att låta mig nuna synas i den något hafsiga serie men JUST DÄRFÖR. Det är inte utan att man överväger kapitulation, varför inte bli en hängiven häftstiftsfabrikant istället. Till exempel.
Jag vet inte vad det är med mig, hur jag kan finna det så fascinerande att följa människors liv på detta vis. Jag menar, vad har min kompis kompis kompis dagens outfit med mitt liv att göra? Eller att följa en konversation i någons gästbok, som jag antingen blir provocerad och upprörd av eller som går mig obemärkt förbi? Jag låter som en stalker. Men jag tror inte man kan kalla mig det, för jag har inte direkt inriktat mig på ett specifikt offer, jag bara rycker bitar ur folks liv och synar dem i sömmarna. Modebloggare såväl som indiepojkar och emokids.
Detta är ingen speciellt konstruktiv sysselsättning. Den stjäl massor av tid och är inte uppbygglig alls på så sätt att den resulterar i att jag blir oförmögen att ta tag i viktigare saker, den leder till en hel del jämförelse och likaledes också ångest, den ger mig INGENTING.
Också ska man försöka ta sig själv på allvar.
Bloggar är ju ett kapitel för sig, även om jag misstänker att det redan finns en svällande skara som med liv och lust spyr galla över Blondinbella. Kanske borde jag låta bli att lägga min energi på att bli hetsad av hennes kompletta iq-befrielse och istället laga min cykel, beställa klipptid, styra upp mitt CV och kirra jobbet, komma fram till om det blir Kuba eller Palestina över jul, hitta en lämplig monolog att jobba med, komma igång med min muskulära avslappning och mentala träning, styra upp terapi, sola solarium, hitta på logiska tankenötter och rannsaka mig själv.
Nu ska jag återgå till Antigone. Någon slags kulturell motpol till oceanen av nätsamhällen är av yttersta nödvändighet.
(Sedan har egentligen ett stor kärleksbrus i magen som jag bara vill släppa ut, men jag ska försöka låta bli sådant sentimentals förälskelsedill. Men kors i taket vad jag är kär.)
Så, helgon, skunk, bilddagboken, fejan och filmcafé (som nu i och för sig inte är en vanlig community, men går ändå under kategorin), till er återkommer jag alltid, även om jag i perioder kan vara frånvarande och inaktiv så tvivlar jag på att jag någonsin kommer kunna klippa banden mellan oss.
Jag menar, på helgon kan man ramla in i latexbeklädda BDSM-utövare och få en ny subkulturell insikt, dessutom är detta communityn som har absolut högst nostalgihalt. Sedan är det ju alla de där 40 miljoner fasansfullt genanta dagboksinläggen som jag knappt vågar läsa av skam men ändå inte kan med att radera.
Skunk har hela sin poäng i dagböckerna, där kan man låta sig underhållas i timmar av anekdoter och iakttagelser i Göteborgsindiens tecken (jaja, den har väl några poänger kvar.)
Bilddagboken är mest meningslös men absolut mest beroendeframkallande. Vimmelbilder, mingelbilder, festbilder, bilder med långa bildtexter om hur förtvivlad respektive euforisk användaren är, photoshoppade bilder, egobilder, webcambilder etc etc i oändlighet. Kanske sitter jag och går igenom bilddagbok efter bilddagbok för att påskina för mig själv att jag visst hänger med i vad som händer och följer med i mina vänners liv. Jag anar att det till stor del är en illusion. Mitt eget konto består till största delen av långa bildtexter som är helt ovidkommande för ca 85% av bevakarna och bilderna är inte mycket att hänga i granen heller. Men även denna sida är en fruktbar källa till snokande och överflödig information som kan trollbinda mig i timmar, trots den totala meningslösheten.
Facebook har jag nästan inte ett ont ord om. Eftersom man inte kommer in på människors man inte är vän med sidor så blir snokandet begränsat och det blir lättare att hålla cyberdillandet på en behärskad nivå.
Filmcafé är ju som sagt inte en vanlig community men möjligheterna till långa snoksessions flödar. Snokande på filmcafé är oftast inte upplyftande. Jag menar, att ramla in på en 4-årings sida vars CV börjar vid födseln och rymmer så många skimrande meriter får mig att känna ett vagt misslyckande.
Det finns förvisso alltid någon som är sorgligare än en själv och det är ju den eviga räddningar.
Att bli nekad statistjobb i Andra Avenyn liksom, tillåt mig undslippa ett bittert småleende. Jag menar, jag skulle vara uppriktigt generad över att låta mig nuna synas i den något hafsiga serie men JUST DÄRFÖR. Det är inte utan att man överväger kapitulation, varför inte bli en hängiven häftstiftsfabrikant istället. Till exempel.
Jag vet inte vad det är med mig, hur jag kan finna det så fascinerande att följa människors liv på detta vis. Jag menar, vad har min kompis kompis kompis dagens outfit med mitt liv att göra? Eller att följa en konversation i någons gästbok, som jag antingen blir provocerad och upprörd av eller som går mig obemärkt förbi? Jag låter som en stalker. Men jag tror inte man kan kalla mig det, för jag har inte direkt inriktat mig på ett specifikt offer, jag bara rycker bitar ur folks liv och synar dem i sömmarna. Modebloggare såväl som indiepojkar och emokids.
Detta är ingen speciellt konstruktiv sysselsättning. Den stjäl massor av tid och är inte uppbygglig alls på så sätt att den resulterar i att jag blir oförmögen att ta tag i viktigare saker, den leder till en hel del jämförelse och likaledes också ångest, den ger mig INGENTING.
Också ska man försöka ta sig själv på allvar.
Bloggar är ju ett kapitel för sig, även om jag misstänker att det redan finns en svällande skara som med liv och lust spyr galla över Blondinbella. Kanske borde jag låta bli att lägga min energi på att bli hetsad av hennes kompletta iq-befrielse och istället laga min cykel, beställa klipptid, styra upp mitt CV och kirra jobbet, komma fram till om det blir Kuba eller Palestina över jul, hitta en lämplig monolog att jobba med, komma igång med min muskulära avslappning och mentala träning, styra upp terapi, sola solarium, hitta på logiska tankenötter och rannsaka mig själv.
Nu ska jag återgå till Antigone. Någon slags kulturell motpol till oceanen av nätsamhällen är av yttersta nödvändighet.
(Sedan har egentligen ett stor kärleksbrus i magen som jag bara vill släppa ut, men jag ska försöka låta bli sådant sentimentals förälskelsedill. Men kors i taket vad jag är kär.)
lördag 25 oktober 2008
The rhythm of life
Det här med bloggande får aldrig riktigt något flyt för mig. Jag kan väl fortfarande delvis skylla på att jag inte har något Internet och det försvårar ju naturligtvis möjligheterna till det där kvicka skrivflowet man någon stans eftersträvar.
Just nu till exempel, så sitter jag i ett blått rum någonstans mellan stenmurar och fält och skriver på en gammal Dell med defekt tangentbord, man kan ju alltid låta fingrarna åka slalom och se varthän det leder.
Kanske är metoden att bara försöka skriva så ofta och mycket man kan och inte lägga speciellt mycket vikt vid relevans och innehåll, så kan man hoppas att sådana kvaliteter letar sig in bland raderna ändå.
Jag har länge tänkt att jag skulle skriva något om varför jag helt tappat intresset för uteliv, ja det som en gång i tiden (skrämmande nyss) var en väsentlig del av mitt liv får mig nu att känna trötthet, frustration och avsky. Jag har blivit ungefär 40 år äldre på den fronten, innan jag vet ordet av är jag väl distriktsledamot i UNF. Jag kommer inte skriva någon essä på ämnet nu, men en liten bitter utgjutelse över gårdagskvällen ska vi nog kunna skaka fram.
(M har redan skrivit ett jättebra inlägg om samma kväll, jag blev så inspirerad att jag ville skriva ett själv)
Jag, M och hennes fader skulle se Fatboy, ett fantastiskt band vars sångare har en röst i klass med Chris Isaak. Grundförutsättningarna var till att börja med inte de bästa, det var dyrt och jag hade egentligen inte råd, dessutom var jag väldigt trött efter en veckas sömnunderskott.
Det första vi fick utstå(efter att ha köat ute i kylan i ca en timme) var en två timmar lång outhärdlig spelning med The Buckshots som vi inte alls var beredda på. Vi trodde ju det vankades kostymklädd sammetsrockabilly på stört. Men icke. Trummisen i vad som till en början verkade vara ett okej band kom i en sådan där skjorta med eldsflammor som de anställda på Burger King har och den svettiga hjässan pryddes av en av lokalens många misslyckade quiffar som efter 4 minuter såg ut som ett bränt vetefält insmort i olja. Han var ett minst sagt genant möte av testosteron, 14årspubes, sexism/rasism, rockabilly och fylla(låt oss inte glömma att han drack Xider kaktus, två flaskor på samma gång! Mäktigt!!!11ettett).
Det var lite som man skulle kunna tänka sig att resultatet av Bert Karlssons, Bingo Rimérs, Måns Möllers och valfri A-lagares gruppsex skulle te sig. Charmant? Njaaa.
Vi såg inte ens klart Fatboy för att vi var så upprörda efter Buckshotsspelningen. Jag ska skicka bajsbrev till Buckshots och ett brev till Fatboy där jag ska be om ursäkt för att vi övergav dem och agitera hätskt om att de på momangen måste göra sig av med förut nämnda band. De förtjänar bättre.
Jag blev även påramlad av tjocka 50-åriga fulla och pilska par som försökte sig på någon slags kletig dunsande pardans.
Jag och Maxime satt mesta delen av tiden vid en vägg och betraktade människosörjan på golvet. Tänk att Storan, en av Sveriges äldsta teatrar vanhelgas på detta sätt! Skamligt!
Denna kväll medförde allmän kollaps i Mackans rygg och tillhörande leder, en svällande förkylning i mig och en påfyllning av en infektion som aldrig försvinner.
Det här är ju bara ett av många sett en utekväll kan vara dålig på, jag kommer att dela med mig av andra miserabla erfarenheter när jag känner lusten leva loppan i skrivfingrarna.
Popparen som med glödande förakt såg ner på alla som inte kände till Felt eller lyssnade på något mindre obskyrt än Belle & Sebastian, romantiserade dekadens, vävde långa ångesttrådar som hon rullade in sig och flyttade in i, drack gin och vodka för fulla muggar (bokstavligt talat), såg falskleget som en av livets största gåvor, hade indieångest, vrålade GÖTT Å VA GO och gjorde allt för att bli en del av Göteborgssvängen är inte hon som skriver det här. Jag är ganska nöjd med den utvecklingen, trots allt.
fredag 29 augusti 2008
Det nödvändiga upplevandet.
Jag sitter i ett par laxrosa silkesbyxor i sockervaddstema och ser Linnés hustak, lite längre bort Guldhedens och hör Ally Mc Beal- gospel från rummet intill. Ms lägenhet.
Det finns en klänning undanlagd också, med sidenkorsett och gränslösa mängder orange spets. Den ska M uppochnerhänga i på ett rör i Borealis fabriker på en bild i 100-poängskursen.
Jag är rädd för en ton som lagt sig för högt mitt emellan svajande stråkar och synkoper, förtvivlan i 9/8takt är inte lätt.
Även om sammanhanget är amatörmässigt och det inte är blodallvar har prestationsdarret bytt plats med starka stödet och en liten skara människor med ögonen mot mig är fortfarande skrämmande.
Nära Poseidon finns ett hus med små svarta rum där det försiggår de mest upprivande emotionella experiment. Där är åtskiljandet av personlig och privat absolut avgörande.
Vi tog 2 eller 3 steg fram i ett av dem vid pianot och sedan 20 steg bakåt i rummet jämte. Låtsasvåld och förnedringsgester, det är inte de som har gett mig blåmärkena men de skapade minnen som inte fanns innan, men plötsligt hade det hänt. Golvet, motståndet och milimeterifrånsparkar. Jag i ljusfläck och det enda tillåtna ordet var bryt, jag lyckades inte rikta all den uppdiktade men skrämmande äkta smärtan och skakade istället ut det efteråt när sista tonen klingade bort och det var privat igen.
Lejonhjärtat är tillbaka i stan och ibland finns det en lucka mellan alla ambitioner och helighetsåtaganden. Fast jag aldrig får sova för tandgnissel och sömnprat, täcketjuven kyler ner. Men så mycket hellre så ändå.
Det finns en klänning undanlagd också, med sidenkorsett och gränslösa mängder orange spets. Den ska M uppochnerhänga i på ett rör i Borealis fabriker på en bild i 100-poängskursen.
Jag är rädd för en ton som lagt sig för högt mitt emellan svajande stråkar och synkoper, förtvivlan i 9/8takt är inte lätt.
Även om sammanhanget är amatörmässigt och det inte är blodallvar har prestationsdarret bytt plats med starka stödet och en liten skara människor med ögonen mot mig är fortfarande skrämmande.
Nära Poseidon finns ett hus med små svarta rum där det försiggår de mest upprivande emotionella experiment. Där är åtskiljandet av personlig och privat absolut avgörande.
Vi tog 2 eller 3 steg fram i ett av dem vid pianot och sedan 20 steg bakåt i rummet jämte. Låtsasvåld och förnedringsgester, det är inte de som har gett mig blåmärkena men de skapade minnen som inte fanns innan, men plötsligt hade det hänt. Golvet, motståndet och milimeterifrånsparkar. Jag i ljusfläck och det enda tillåtna ordet var bryt, jag lyckades inte rikta all den uppdiktade men skrämmande äkta smärtan och skakade istället ut det efteråt när sista tonen klingade bort och det var privat igen.
Lejonhjärtat är tillbaka i stan och ibland finns det en lucka mellan alla ambitioner och helighetsåtaganden. Fast jag aldrig får sova för tandgnissel och sömnprat, täcketjuven kyler ner. Men så mycket hellre så ändå.
måndag 11 augusti 2008
"Vad är klockan?" "Två." "Jamen det är ju som hittat, klippt och skuret för läggdags."
Dygnet är på sniskan nu, som jag vill ha det, men inte som det ska vara.
Låg vaken i timmar med tankerösten skärande i huvudet, vill bara kunna stänga av. Testa att fokusera på olika saker, andetag och sådant men pulsen dånar mot kudden och sömnen håller till överallt utom i mig.
Nattelefonsamtal blev det också, men inte ville John Blund ta min hand ändå.
Så då är det ju extra förargelseväckande att vakna till det vedervärdiga alarmet och gå ut i regn, köpa vatten och banan och passera en dränkt råtta som låg utsträckt död som ett strandat fragment från riktig misär och sedan ändå missat målet med det hela. Missuppfattat mitt bland bootylicious streetbrudar och dansbögar och följa med upp på kontor och slokörad ut, utan klapperdansens merit och lärorikhet.
Men jag fick en ny vän i alla fall, en godartad 14årig pojke med frisördrömmar, mer barn än pubertalpåfrestande som glatt höll låda om subkulturspåhälsningar, pappans kranka barndom, ickebehovet av smink, ett svenskt plojpunksbands texters oanade obscenitet och hur man kan gå från att heta Donald Borg till PimPim. Han fick min msn, vi kan vara potentiella själsfränder, fast det kändes mer som barndomsvänner. Lycka till i livet grabben.
(Och jag ska sätta munkavle på de som baktalar, förtalar förtär dig. Din värsta natt, och övervägande om metoder som leder till onämnbart. Det är kulmen och jag vill kapa svarttungorna, nu får det räcka. Tysta dem. Inget för någon, allt för en. Han som blottar ut sig själv och blir genomskinlig i genansens ljus utan att se som kejsarens nya kläder, värdig blott skratt och vänd rygg. Och efterföljarna som får, falska och tomma. Kalla på rösten, nyktra. Låtdemintetadig.)
Låg vaken i timmar med tankerösten skärande i huvudet, vill bara kunna stänga av. Testa att fokusera på olika saker, andetag och sådant men pulsen dånar mot kudden och sömnen håller till överallt utom i mig.
Nattelefonsamtal blev det också, men inte ville John Blund ta min hand ändå.
Så då är det ju extra förargelseväckande att vakna till det vedervärdiga alarmet och gå ut i regn, köpa vatten och banan och passera en dränkt råtta som låg utsträckt död som ett strandat fragment från riktig misär och sedan ändå missat målet med det hela. Missuppfattat mitt bland bootylicious streetbrudar och dansbögar och följa med upp på kontor och slokörad ut, utan klapperdansens merit och lärorikhet.
Men jag fick en ny vän i alla fall, en godartad 14årig pojke med frisördrömmar, mer barn än pubertalpåfrestande som glatt höll låda om subkulturspåhälsningar, pappans kranka barndom, ickebehovet av smink, ett svenskt plojpunksbands texters oanade obscenitet och hur man kan gå från att heta Donald Borg till PimPim. Han fick min msn, vi kan vara potentiella själsfränder, fast det kändes mer som barndomsvänner. Lycka till i livet grabben.
(Och jag ska sätta munkavle på de som baktalar, förtalar förtär dig. Din värsta natt, och övervägande om metoder som leder till onämnbart. Det är kulmen och jag vill kapa svarttungorna, nu får det räcka. Tysta dem. Inget för någon, allt för en. Han som blottar ut sig själv och blir genomskinlig i genansens ljus utan att se som kejsarens nya kläder, värdig blott skratt och vänd rygg. Och efterföljarna som får, falska och tomma. Kalla på rösten, nyktra. Låtdemintetadig.)
tisdag 5 augusti 2008
Natt 5e augusti 08
Det är ett så varmt ljus här inne. Den stora lejongula plyschlampan med guldfransar och miniatyren i siden på köksbordet. Ljuslyktor i gardinstången och en virad rislampljusslinga.
Står vid köksfönstret, där det hade varit perfekt med en balkong. Höstandedräkt andas en vägg mot framåt. En hög ton från höger och ett pulserande dovt dån från överallt. En fjärran syn genom grannfönstret, blått flackande ljus och kallvåld.
Ramar glas och persienn viks åt sidan, viker undan för svart som blandar sina andetag om åtaganden fokus risker ambition och passion med varmluften, det trygga mellan väggarna.
Är det emot tiden vi kämpar när vi vill att allt ska hända på en gång. Herregud, vi är inte redo.
Solen är på en annan sida av jorden nu och lämnar min innergård mörklagd.
Ett överflöd av tid som rinner mellan fingrar och sovs bort i sidenlakan. Räknas i två högar på sängbordet. Sträcker sig tom och beredd att fyllas framför mig, jag sitter på sängen och avvaktar och glömmer sedan. Drömmer lite till om kamerablixtar och scenljusen, sover igen.
Vi behöver mönster nu. Självvalda, distinkta, men mönster. Vara pendlar, taktfasta och beständiga, som ljudet av tid. 60 på en, 86 400 på en dag, med ena halvan sol på våran sida och andra halvan med sol på andra sidan. Vi behöver solen och tiden på våran sida.
Takt, rytm, tempo.
Regelbundna, snudd på mekaniska. Hålla svirandet och svängen i döda vinkeln, hålla det heliga högt och helgat, ha ett skärpedjup som havet.
Marschera med tiden, fast tyst. Dela upp dagar i enheter med fötter på jord och siktet på mål, kanske bakom himlen.
Dela upp och fylla i med linjal och vinkelhake, beröras utan att uppröras, stanna lugn och sval och pendla. Stryka längs mönsterkanter, med framåt fram och bakåt glömt.
Parallella som tågrälsar, som ett lokomotiv dundrar fast med aldrig svikande dunkande i rörelseflödet. Rälsen leder tåget följer.
Metronomiska. Andas riskluften med tusendelsnoggrannhet. Solen sviker oss för andra sidan och för varje dag blir de upplysta 86 400 färre. Och färre.
Hålla i oss själva som den sista människan på jorden. Kanske finner vi samma takt och kan samklinga. Pendla i kors och klinga som klockorna i kyrktornet vid hemma.
Pendla för oss själva men tillsammans.
Tunga och gjutna, genuina och omsluter luften året om. Solen må vara någon annan stans, men mörker släcker inte toner.
Natten tittar in genom persiennränder och stryker svart och orosantydningar på kalla glasrutan. Jag är inuti. Allt är stängt.
På sängbordet ruta 3 siffror och blinkande. Synlig för att försvinna, beständig förändring, cirkelrörelse och jag tror mig kunna lova att jag vet hur det kommer fortsätta. Som det varit kommer det fortsätta, en lång linje med runda hållpunkter, det kan ibland utveckla sig till cirklar och jag kisar och kryper ihop lite. Den fria viljan kan inte ens föreställas. Kan något finnas som inte ens kan föreställas.
Mina tankar är cirklar på ett vatten. Det finns mönster i allt. Vi är kanske redan ifyllda, färdiga med bakåt som sele och handtag och framåt som vi inte ser, men har. Mer beständigt än något annat, men utanför det vi kan kalla medvetande.
Ringar som sprider sig, 7 minuter över hel, ännu klingar kanske ljudet av samförstånd kvar i torn på solsidan och skuggsidan.Jag saktas in och vaggar in under ringarna, ovanför pulserar det och solen smeker snart hoppfullhet och ler tillförsikt genom persiennränder. Pendlar. Sjunker
Står vid köksfönstret, där det hade varit perfekt med en balkong. Höstandedräkt andas en vägg mot framåt. En hög ton från höger och ett pulserande dovt dån från överallt. En fjärran syn genom grannfönstret, blått flackande ljus och kallvåld.
Ramar glas och persienn viks åt sidan, viker undan för svart som blandar sina andetag om åtaganden fokus risker ambition och passion med varmluften, det trygga mellan väggarna.
Är det emot tiden vi kämpar när vi vill att allt ska hända på en gång. Herregud, vi är inte redo.
Solen är på en annan sida av jorden nu och lämnar min innergård mörklagd.
Ett överflöd av tid som rinner mellan fingrar och sovs bort i sidenlakan. Räknas i två högar på sängbordet. Sträcker sig tom och beredd att fyllas framför mig, jag sitter på sängen och avvaktar och glömmer sedan. Drömmer lite till om kamerablixtar och scenljusen, sover igen.
Vi behöver mönster nu. Självvalda, distinkta, men mönster. Vara pendlar, taktfasta och beständiga, som ljudet av tid. 60 på en, 86 400 på en dag, med ena halvan sol på våran sida och andra halvan med sol på andra sidan. Vi behöver solen och tiden på våran sida.
Takt, rytm, tempo.
Regelbundna, snudd på mekaniska. Hålla svirandet och svängen i döda vinkeln, hålla det heliga högt och helgat, ha ett skärpedjup som havet.
Marschera med tiden, fast tyst. Dela upp dagar i enheter med fötter på jord och siktet på mål, kanske bakom himlen.
Dela upp och fylla i med linjal och vinkelhake, beröras utan att uppröras, stanna lugn och sval och pendla. Stryka längs mönsterkanter, med framåt fram och bakåt glömt.
Parallella som tågrälsar, som ett lokomotiv dundrar fast med aldrig svikande dunkande i rörelseflödet. Rälsen leder tåget följer.
Metronomiska. Andas riskluften med tusendelsnoggrannhet. Solen sviker oss för andra sidan och för varje dag blir de upplysta 86 400 färre. Och färre.
Hålla i oss själva som den sista människan på jorden. Kanske finner vi samma takt och kan samklinga. Pendla i kors och klinga som klockorna i kyrktornet vid hemma.
Pendla för oss själva men tillsammans.
Tunga och gjutna, genuina och omsluter luften året om. Solen må vara någon annan stans, men mörker släcker inte toner.
Natten tittar in genom persiennränder och stryker svart och orosantydningar på kalla glasrutan. Jag är inuti. Allt är stängt.
På sängbordet ruta 3 siffror och blinkande. Synlig för att försvinna, beständig förändring, cirkelrörelse och jag tror mig kunna lova att jag vet hur det kommer fortsätta. Som det varit kommer det fortsätta, en lång linje med runda hållpunkter, det kan ibland utveckla sig till cirklar och jag kisar och kryper ihop lite. Den fria viljan kan inte ens föreställas. Kan något finnas som inte ens kan föreställas.
Mina tankar är cirklar på ett vatten. Det finns mönster i allt. Vi är kanske redan ifyllda, färdiga med bakåt som sele och handtag och framåt som vi inte ser, men har. Mer beständigt än något annat, men utanför det vi kan kalla medvetande.
Ringar som sprider sig, 7 minuter över hel, ännu klingar kanske ljudet av samförstånd kvar i torn på solsidan och skuggsidan.Jag saktas in och vaggar in under ringarna, ovanför pulserar det och solen smeker snart hoppfullhet och ler tillförsikt genom persiennränder. Pendlar. Sjunker
måndag 14 juli 2008
Kakaosmuts
Blixten slog ner i mamma (eller åtminstone i bilen hon satt i, eller jämte) och nu kan hon inte sitta mitt emot köksfönstret för då dansar det svarta prickar i synfältet.
Jag dansade mig svettig i köket till storsvulststråkar och fann mig liggande på golvet med Che Guevara- strumpklädda tassar i vädret. Spagaten funkar fortfarande men vrister måste lära sig maxsträckning och svankinhållning och linjerna, de ska brännas fast i ryggraden. Jag avundas dem som började innan egna viljan satte in.
Min hund är det finaste som finns. Han älskar bär. När vi var ute och gick förut gav jag honom körsbär och han blev alldeles lycklig. Han fick gå lös sista biten på grusvägen omgärdad av stenmurar och han dröjde sig hela tiden kvar några meter bakom då han stod och letade upp hallon i buskarna.
Jag hade en så kaotisk dröm i natt. En sådan där klassisk stressdröm. Jag drömde att Alingsås MusikTeaterSällskap skulle ha premiär för sin nya musikal, minns inte vad den hette dock. Min far var bl.a. Med i ensemblen och det är ju tillräckligt verklighetsfrämmande redan där. Det var en stor ensemble, 40 personer kanske, och alla hade helt otroliga färgsprakande kostymer, har för mig att det var några slags 1800-talsutstyrslar. Till denna grundensemble tillkom ungefär lika många statister, däribland jag. Men ingen hade gett oss några direktiv om vad vi skulle göra så det var oerhört förvirrat. Salongen var fullsatt och föreställningen satte igång, men det rådde total anarki på scenen. Jag stor vid scenkanten och bevittnade det hela, skådespelarna och alla inblandade stod fullständigt oorganiserat på scenen och pratade, flamsade och skrek med varandra, helt oberörda av att det var premiärkväll och publiken hade sina ögon fästade på dem.
Jag blev så fruktansvärt stressad, minns att jag tänkte ”men shit, de här människorna har ju betalat för att se det här, vad håller de på med?”. Men på något sätt var föreställningen ändå igång, utan att någon hade någon aning om vad som skulle göras. Men vi skulle tydligen vara statister i alla fall, vi fick dock fortfarande inga anvisningar om vad vi skulle göra eller vara för karaktärer så jag bara drog på mig en randig tröja och tänkte ”jag får väl spela fånge då”. Och så smörjde jag in mig med kakao för att jag skulle se smutsig ut och sedan ut på scenen där jag haltande fick improvisera fram ett gräl.
Efter ungefär tre timmar då publiken var på väg att lämna salongen av missnöje var det någon av de ansvariga som ropade till sig alla för att vi skulle sjunga upp tillsammans. Jag var alldeles i upplösningstillstånd över situationen, så här skulle det ju bara inte gå till! Det var ju katastrof! Och nu hörde publiken dessutom hur vi sjöng upp, så oerhört genant!
Haha, ja kära värld. Det är inte lätt. Detta, ska dock understrykas, är absolut en av de mest lättförståeliga och normala drömmar jag haft på länge, det är rena diskbänksrealismen jämfört med vad som brukar försiggå i mitt huvud under sömn.
Om inte annat så kanske den här bloggen kan bli någon slags drömdagbok. Jag borde verkligen alltid skriva ner mina drömmar, men även om jag vetat det i flera år så har jag inte lyckats styra upp det. Detta kanske kan bli en port mot förändring.
Snart ska jag lära mig skriva bättre, kanske skaffa ett synonymlexikon, läsa mer och förkovra mig i litteraturens konst. Men jag har aldrig varit så bra på att bli hängiven, på det sättet. Leta upp fakta och kunskap på eget håll, ta till mig det och praktisera det. Det är en egenskap jag gärna skulle besitta. Men i sommar odlar jag ambition och driftighet istället för ringblommor, jag tänkte att de skulle vara i full blom till dess att mitt sista skolår börjar och då vara redo och ta mig på sina kronblad och sträcka mig mot mina drömmars mål. Väx med mig, fly me to the moon, visa vårar på andra ställen och sånt där. Vem som är från venus och vem som är från mars är oklart och speglarna immar igen. Jag är nersjunken i en fåtölj och vid mina fötter ligger diffusa kartor, genom fönstret kan jag inte skilja på gryning och skymning. Det ligger döda möss längs vägen här och det finns ett gult hus inte långt härifrån där det begåtts fruktansvärda brott. Familjen har spridits ut men hålls ihop på mycket fasansfulla sätt, andlighet och perversion i den morbidaste av kombinationer. Att en mor kan försvara en far och en son som gjort något sånt. I byn viskas det. Det finns platser som värker av all smärta de fått se, men några meter därifrån är marken alldeles lugn och slumrar i årstidsdrömmar. Det är bara ett andetag som skiljer allting åt.
Jag dansade mig svettig i köket till storsvulststråkar och fann mig liggande på golvet med Che Guevara- strumpklädda tassar i vädret. Spagaten funkar fortfarande men vrister måste lära sig maxsträckning och svankinhållning och linjerna, de ska brännas fast i ryggraden. Jag avundas dem som började innan egna viljan satte in.
Min hund är det finaste som finns. Han älskar bär. När vi var ute och gick förut gav jag honom körsbär och han blev alldeles lycklig. Han fick gå lös sista biten på grusvägen omgärdad av stenmurar och han dröjde sig hela tiden kvar några meter bakom då han stod och letade upp hallon i buskarna.
Jag hade en så kaotisk dröm i natt. En sådan där klassisk stressdröm. Jag drömde att Alingsås MusikTeaterSällskap skulle ha premiär för sin nya musikal, minns inte vad den hette dock. Min far var bl.a. Med i ensemblen och det är ju tillräckligt verklighetsfrämmande redan där. Det var en stor ensemble, 40 personer kanske, och alla hade helt otroliga färgsprakande kostymer, har för mig att det var några slags 1800-talsutstyrslar. Till denna grundensemble tillkom ungefär lika många statister, däribland jag. Men ingen hade gett oss några direktiv om vad vi skulle göra så det var oerhört förvirrat. Salongen var fullsatt och föreställningen satte igång, men det rådde total anarki på scenen. Jag stor vid scenkanten och bevittnade det hela, skådespelarna och alla inblandade stod fullständigt oorganiserat på scenen och pratade, flamsade och skrek med varandra, helt oberörda av att det var premiärkväll och publiken hade sina ögon fästade på dem.
Jag blev så fruktansvärt stressad, minns att jag tänkte ”men shit, de här människorna har ju betalat för att se det här, vad håller de på med?”. Men på något sätt var föreställningen ändå igång, utan att någon hade någon aning om vad som skulle göras. Men vi skulle tydligen vara statister i alla fall, vi fick dock fortfarande inga anvisningar om vad vi skulle göra eller vara för karaktärer så jag bara drog på mig en randig tröja och tänkte ”jag får väl spela fånge då”. Och så smörjde jag in mig med kakao för att jag skulle se smutsig ut och sedan ut på scenen där jag haltande fick improvisera fram ett gräl.
Efter ungefär tre timmar då publiken var på väg att lämna salongen av missnöje var det någon av de ansvariga som ropade till sig alla för att vi skulle sjunga upp tillsammans. Jag var alldeles i upplösningstillstånd över situationen, så här skulle det ju bara inte gå till! Det var ju katastrof! Och nu hörde publiken dessutom hur vi sjöng upp, så oerhört genant!
Haha, ja kära värld. Det är inte lätt. Detta, ska dock understrykas, är absolut en av de mest lättförståeliga och normala drömmar jag haft på länge, det är rena diskbänksrealismen jämfört med vad som brukar försiggå i mitt huvud under sömn.
Om inte annat så kanske den här bloggen kan bli någon slags drömdagbok. Jag borde verkligen alltid skriva ner mina drömmar, men även om jag vetat det i flera år så har jag inte lyckats styra upp det. Detta kanske kan bli en port mot förändring.
Snart ska jag lära mig skriva bättre, kanske skaffa ett synonymlexikon, läsa mer och förkovra mig i litteraturens konst. Men jag har aldrig varit så bra på att bli hängiven, på det sättet. Leta upp fakta och kunskap på eget håll, ta till mig det och praktisera det. Det är en egenskap jag gärna skulle besitta. Men i sommar odlar jag ambition och driftighet istället för ringblommor, jag tänkte att de skulle vara i full blom till dess att mitt sista skolår börjar och då vara redo och ta mig på sina kronblad och sträcka mig mot mina drömmars mål. Väx med mig, fly me to the moon, visa vårar på andra ställen och sånt där. Vem som är från venus och vem som är från mars är oklart och speglarna immar igen. Jag är nersjunken i en fåtölj och vid mina fötter ligger diffusa kartor, genom fönstret kan jag inte skilja på gryning och skymning. Det ligger döda möss längs vägen här och det finns ett gult hus inte långt härifrån där det begåtts fruktansvärda brott. Familjen har spridits ut men hålls ihop på mycket fasansfulla sätt, andlighet och perversion i den morbidaste av kombinationer. Att en mor kan försvara en far och en son som gjort något sånt. I byn viskas det. Det finns platser som värker av all smärta de fått se, men några meter därifrån är marken alldeles lugn och slumrar i årstidsdrömmar. Det är bara ett andetag som skiljer allting åt.
söndag 13 juli 2008
Ground control to major Tom
Jag skulle vara där som social brobyggare
Bålen ändrade smak under kvällen
Systrarna E var bedårande vackra i vanlig ordning
Jag hade klippt luggen lite innan, fast jag hade hål i strumpbyxorna
Killen med popförflutet kom ut ur skuggan och påstod sig vara den oslipade diamanten
Den indirekta grannen var ovanligt dåligt klädd för att vara honom
Och det lät Mats honom veta
Med besked
Så den specialbyggda dubbelsängen som var åtskild men ändå unison blev den förtvivlades tillflykt
Sedan var han ute ur huset och skickade lång och urskuldande kärleksförklaring till E, att de alltid ska flippa ur sådär
Ta det lugnt för fan
Men det är nog inte riktigt läge
När det inte fanns några begränsningar i alkoholmängd skapade inte jag heller några
Till slut ringde det
Jag satt under ett garagetak och då hade ruset satt in
Världen var blöt och snurrig
Nu minns jag bara fragment
Och kan dela upp konversationen i tre perioder
Religions-/existensdiskussionen
Krisen och hulkandet
Och sen väldigt mycket baby baby
Men nu får det bli en vit månad
För egentligen behövs det inga argument för att inte göra sådär
Det är väl bara vårat flyktbehov
Jag tänker igår och jag minns frusna vinbär musikerdiskussioner vinspillande svarta ögonbryn gråtränder
Det första uppvaknandet sen
Kl 07:47
Som sahara med ögon igenlimmade av gårdagens skönhetshöjare
Nu är det bara dagenefterklister
Märkligt, att vara såhär törstig
Så mycket som jag drack igår
Man skulle ju nästan kunna tro att det var något annat än fruktsoda i den där underbara bålen
Ja kära nån
Tafatt och tom
Men mätt
Saknande, oroande, men ganska lugn, inte direkt ångestladdad har inte gråtit idag
Teaterkommunisten sover nog nu
Och ser inte ner på mig mer än vanligt
Vi pratade bara en timma för länge igår
Bara säg nånting nu, utblotta dig lite
Snälla var svag
Sympatisvag åtminstone
Vänd ut och in på dig lite släng dig framför en lastbil
Om inte annat så för att låta mig se när du går sönder
Förlåt men
Det vore ganska befriande
Jag vet att du är din egen konsult coach terapeut rådgivare vapendragare
Men bara sänk din garde och
Kan du vara mjuk röd och gråthackandas
Det kanske vore skönt?
Det här handlade nyss om världens fest
Men det kan det ju inte göra hela livet
Så fånigt det här blev
Bara för att jag inte vill vara den enda som är svag
Gråter och sånt
Alla vill väl vara behövda
Jag har bränt mig på ena bröstet och har igen oräkneligt många blåmärken och får igen frågorna om
Shit, vem slår dig
Och nu har pillren börjat ge bieffekter också
Jag somnar snart
Har ju precis styrt upp en ny blogg och allt
Tänkte att det här skulle sluta bra
Eller i alla fall så jag skulle komma undan med det
Men nu blir sortien haltande ändå
Sluta läs
Lyssna på Space Oddity med David Bowie istället
Och sov sen
Bara gör det
Nu har jag läst igenom
Och det är ju bedrövligt hur tonårigt det låter
Oh god jesus crist
Time to fucking grow up
Därför borde jag verkligen bädda ner mig
Och praktisera personlig utvecklig i sovande tillstånd
Far above the world
Planet earth is blue
Bålen ändrade smak under kvällen
Systrarna E var bedårande vackra i vanlig ordning
Jag hade klippt luggen lite innan, fast jag hade hål i strumpbyxorna
Killen med popförflutet kom ut ur skuggan och påstod sig vara den oslipade diamanten
Den indirekta grannen var ovanligt dåligt klädd för att vara honom
Och det lät Mats honom veta
Med besked
Så den specialbyggda dubbelsängen som var åtskild men ändå unison blev den förtvivlades tillflykt
Sedan var han ute ur huset och skickade lång och urskuldande kärleksförklaring till E, att de alltid ska flippa ur sådär
Ta det lugnt för fan
Men det är nog inte riktigt läge
När det inte fanns några begränsningar i alkoholmängd skapade inte jag heller några
Till slut ringde det
Jag satt under ett garagetak och då hade ruset satt in
Världen var blöt och snurrig
Nu minns jag bara fragment
Och kan dela upp konversationen i tre perioder
Religions-/existensdiskussionen
Krisen och hulkandet
Och sen väldigt mycket baby baby
Men nu får det bli en vit månad
För egentligen behövs det inga argument för att inte göra sådär
Det är väl bara vårat flyktbehov
Jag tänker igår och jag minns frusna vinbär musikerdiskussioner vinspillande svarta ögonbryn gråtränder
Det första uppvaknandet sen
Kl 07:47
Som sahara med ögon igenlimmade av gårdagens skönhetshöjare
Nu är det bara dagenefterklister
Märkligt, att vara såhär törstig
Så mycket som jag drack igår
Man skulle ju nästan kunna tro att det var något annat än fruktsoda i den där underbara bålen
Ja kära nån
Tafatt och tom
Men mätt
Saknande, oroande, men ganska lugn, inte direkt ångestladdad har inte gråtit idag
Teaterkommunisten sover nog nu
Och ser inte ner på mig mer än vanligt
Vi pratade bara en timma för länge igår
Bara säg nånting nu, utblotta dig lite
Snälla var svag
Sympatisvag åtminstone
Vänd ut och in på dig lite släng dig framför en lastbil
Om inte annat så för att låta mig se när du går sönder
Förlåt men
Det vore ganska befriande
Jag vet att du är din egen konsult coach terapeut rådgivare vapendragare
Men bara sänk din garde och
Kan du vara mjuk röd och gråthackandas
Det kanske vore skönt?
Det här handlade nyss om världens fest
Men det kan det ju inte göra hela livet
Så fånigt det här blev
Bara för att jag inte vill vara den enda som är svag
Gråter och sånt
Alla vill väl vara behövda
Jag har bränt mig på ena bröstet och har igen oräkneligt många blåmärken och får igen frågorna om
Shit, vem slår dig
Och nu har pillren börjat ge bieffekter också
Jag somnar snart
Har ju precis styrt upp en ny blogg och allt
Tänkte att det här skulle sluta bra
Eller i alla fall så jag skulle komma undan med det
Men nu blir sortien haltande ändå
Sluta läs
Lyssna på Space Oddity med David Bowie istället
Och sov sen
Bara gör det
Nu har jag läst igenom
Och det är ju bedrövligt hur tonårigt det låter
Oh god jesus crist
Time to fucking grow up
Därför borde jag verkligen bädda ner mig
Och praktisera personlig utvecklig i sovande tillstånd
Far above the world
Planet earth is blue
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)