Det nödvändiga upplevandet.

Jag sitter i ett par laxrosa silkesbyxor i sockervaddstema och ser Linnés hustak, lite längre bort Guldhedens och hör Ally Mc Beal- gospel från rummet intill. Ms lägenhet.
Det finns en klänning undanlagd också, med sidenkorsett och gränslösa mängder orange spets. Den ska M uppochnerhänga i på ett rör i Borealis fabriker på en bild i 100-poängskursen.

Jag är rädd för en ton som lagt sig för högt mitt emellan svajande stråkar och synkoper, förtvivlan i 9/8takt är inte lätt.
Även om sammanhanget är amatörmässigt och det inte är blodallvar har prestationsdarret bytt plats med starka stödet och en liten skara människor med ögonen mot mig är fortfarande skrämmande.

Nära Poseidon finns ett hus med små svarta rum där det försiggår de mest upprivande emotionella experiment. Där är åtskiljandet av personlig och privat absolut avgörande.
Vi tog 2 eller 3 steg fram i ett av dem vid pianot och sedan 20 steg bakåt i rummet jämte. Låtsasvåld och förnedringsgester, det är inte de som har gett mig blåmärkena men de skapade minnen som inte fanns innan, men plötsligt hade det hänt. Golvet, motståndet och milimeterifrånsparkar. Jag i ljusfläck och det enda tillåtna ordet var bryt, jag lyckades inte rikta all den uppdiktade men skrämmande äkta smärtan och skakade istället ut det efteråt när sista tonen klingade bort och det var privat igen.

Lejonhjärtat är tillbaka i stan och ibland finns det en lucka mellan alla ambitioner och helighetsåtaganden. Fast jag aldrig får sova för tandgnissel och sömnprat, täcketjuven kyler ner. Men så mycket hellre så ändå.

"Vad är klockan?" "Två." "Jamen det är ju som hittat, klippt och skuret för läggdags."

Dygnet är på sniskan nu, som jag vill ha det, men inte som det ska vara.
Låg vaken i timmar med tankerösten skärande i huvudet, vill bara kunna stänga av. Testa att fokusera på olika saker, andetag och sådant men pulsen dånar mot kudden och sömnen håller till överallt utom i mig.
Nattelefonsamtal blev det också, men inte ville John Blund ta min hand ändå.
Så då är det ju extra förargelseväckande att vakna till det vedervärdiga alarmet och gå ut i regn, köpa vatten och banan och passera en dränkt råtta som låg utsträckt död som ett strandat fragment från riktig misär och sedan ändå missat målet med det hela. Missuppfattat mitt bland bootylicious streetbrudar och dansbögar och följa med upp på kontor och slokörad ut, utan klapperdansens merit och lärorikhet.
Men jag fick en ny vän i alla fall, en godartad 14årig pojke med frisördrömmar, mer barn än pubertalpåfrestande som glatt höll låda om subkulturspåhälsningar, pappans kranka barndom, ickebehovet av smink, ett svenskt plojpunksbands texters oanade obscenitet och hur man kan gå från att heta Donald Borg till PimPim. Han fick min msn, vi kan vara potentiella själsfränder, fast det kändes mer som barndomsvänner. Lycka till i livet grabben.


(Och jag ska sätta munkavle på de som baktalar, förtalar förtär dig. Din värsta natt, och övervägande om metoder som leder till onämnbart. Det är kulmen och jag vill kapa svarttungorna, nu får det räcka. Tysta dem. Inget för någon, allt för en. Han som blottar ut sig själv och blir genomskinlig i genansens ljus utan att se som kejsarens nya kläder, värdig blott skratt och vänd rygg. Och efterföljarna som får, falska och tomma. Kalla på rösten, nyktra. Låtdemintetadig.)

Natt 5e augusti 08

Det är ett så varmt ljus här inne. Den stora lejongula plyschlampan med guldfransar och miniatyren i siden på köksbordet. Ljuslyktor i gardinstången och en virad rislampljusslinga.
Står vid köksfönstret, där det hade varit perfekt med en balkong. Höstandedräkt andas en vägg mot framåt. En hög ton från höger och ett pulserande dovt dån från överallt. En fjärran syn genom grannfönstret, blått flackande ljus och kallvåld.
Ramar glas och persienn viks åt sidan, viker undan för svart som blandar sina andetag om åtaganden fokus risker ambition och passion med varmluften, det trygga mellan väggarna.
Är det emot tiden vi kämpar när vi vill att allt ska hända på en gång. Herregud, vi är inte redo.
Solen är på en annan sida av jorden nu och lämnar min innergård mörklagd.
Ett överflöd av tid som rinner mellan fingrar och sovs bort i sidenlakan. Räknas i två högar på sängbordet. Sträcker sig tom och beredd att fyllas framför mig, jag sitter på sängen och avvaktar och glömmer sedan. Drömmer lite till om kamerablixtar och scenljusen, sover igen.

Vi behöver mönster nu. Självvalda, distinkta, men mönster. Vara pendlar, taktfasta och beständiga, som ljudet av tid. 60 på en, 86 400 på en dag, med ena halvan sol på våran sida och andra halvan med sol på andra sidan. Vi behöver solen och tiden på våran sida.
Takt, rytm, tempo.
Regelbundna, snudd på mekaniska. Hålla svirandet och svängen i döda vinkeln, hålla det heliga högt och helgat, ha ett skärpedjup som havet.
Marschera med tiden, fast tyst. Dela upp dagar i enheter med fötter på jord och siktet på mål, kanske bakom himlen.
Dela upp och fylla i med linjal och vinkelhake, beröras utan att uppröras, stanna lugn och sval och pendla. Stryka längs mönsterkanter, med framåt fram och bakåt glömt.
Parallella som tågrälsar, som ett lokomotiv dundrar fast med aldrig svikande dunkande i rörelseflödet. Rälsen leder tåget följer.
Metronomiska. Andas riskluften med tusendelsnoggrannhet. Solen sviker oss för andra sidan och för varje dag blir de upplysta 86 400 färre. Och färre.
Hålla i oss själva som den sista människan på jorden. Kanske finner vi samma takt och kan samklinga. Pendla i kors och klinga som klockorna i kyrktornet vid hemma.
Pendla för oss själva men tillsammans.
Tunga och gjutna, genuina och omsluter luften året om. Solen må vara någon annan stans, men mörker släcker inte toner.
Natten tittar in genom persiennränder och stryker svart och orosantydningar på kalla glasrutan. Jag är inuti. Allt är stängt.
På sängbordet ruta 3 siffror och blinkande. Synlig för att försvinna, beständig förändring, cirkelrörelse och jag tror mig kunna lova att jag vet hur det kommer fortsätta. Som det varit kommer det fortsätta, en lång linje med runda hållpunkter, det kan ibland utveckla sig till cirklar och jag kisar och kryper ihop lite. Den fria viljan kan inte ens föreställas. Kan något finnas som inte ens kan föreställas.
Mina tankar är cirklar på ett vatten. Det finns mönster i allt. Vi är kanske redan ifyllda, färdiga med bakåt som sele och handtag och framåt som vi inte ser, men har. Mer beständigt än något annat, men utanför det vi kan kalla medvetande.
Ringar som sprider sig, 7 minuter över hel, ännu klingar kanske ljudet av samförstånd kvar i torn på solsidan och skuggsidan.Jag saktas in och vaggar in under ringarna, ovanför pulserar det och solen smeker snart hoppfullhet och ler tillförsikt genom persiennränder. Pendlar. Sjunker