Din ungdom

Jag har, återigen, inget internet hemma och det är nog egentligen för väl det. Jag har aldrig riktigt kunnat hålla det här med communities på en sansad nivå utan utvecklat något som liknar besatthet. Se bara på mig nu, jag skaffade facebook ca 1.5 senare än alla andra (naturligtvis) och har gått från övertygad motståndare till fejan-oholic. Jag har så många gånger tänkt bara radera varenda konto men den impulsen har alltid kvävts av mitt behov (eller snarare begär )av att hålla mig uppdaterad om vad som händer i folks liv (såväl nära vänners som främlingars).
Så, helgon, skunk, bilddagboken, fejan och filmcafé (som nu i och för sig inte är en vanlig community, men går ändå under kategorin), till er återkommer jag alltid, även om jag i perioder kan vara frånvarande och inaktiv så tvivlar jag på att jag någonsin kommer kunna klippa banden mellan oss.
Jag menar, på helgon kan man ramla in i latexbeklädda BDSM-utövare och få en ny subkulturell insikt, dessutom är detta communityn som har absolut högst nostalgihalt. Sedan är det ju alla de där 40 miljoner fasansfullt genanta dagboksinläggen som jag knappt vågar läsa av skam men ändå inte kan med att radera.
Skunk har hela sin poäng i dagböckerna, där kan man låta sig underhållas i timmar av anekdoter och iakttagelser i Göteborgsindiens tecken (jaja, den har väl några poänger kvar.)
Bilddagboken är mest meningslös men absolut mest beroendeframkallande. Vimmelbilder, mingelbilder, festbilder, bilder med långa bildtexter om hur förtvivlad respektive euforisk användaren är, photoshoppade bilder, egobilder, webcambilder etc etc i oändlighet. Kanske sitter jag och går igenom bilddagbok efter bilddagbok för att påskina för mig själv att jag visst hänger med i vad som händer och följer med i mina vänners liv. Jag anar att det till stor del är en illusion. Mitt eget konto består till största delen av långa bildtexter som är helt ovidkommande för ca 85% av bevakarna och bilderna är inte mycket att hänga i granen heller. Men även denna sida är en fruktbar källa till snokande och överflödig information som kan trollbinda mig i timmar, trots den totala meningslösheten.
Facebook har jag nästan inte ett ont ord om. Eftersom man inte kommer in på människors man inte är vän med sidor så blir snokandet begränsat och det blir lättare att hålla cyberdillandet på en behärskad nivå.
Filmcafé är ju som sagt inte en vanlig community men möjligheterna till långa snoksessions flödar. Snokande på filmcafé är oftast inte upplyftande. Jag menar, att ramla in på en 4-årings sida vars CV börjar vid födseln och rymmer så många skimrande meriter får mig att känna ett vagt misslyckande.
Det finns förvisso alltid någon som är sorgligare än en själv och det är ju den eviga räddningar.
Att bli nekad statistjobb i Andra Avenyn liksom, tillåt mig undslippa ett bittert småleende. Jag menar, jag skulle vara uppriktigt generad över att låta mig nuna synas i den något hafsiga serie men JUST DÄRFÖR. Det är inte utan att man överväger kapitulation, varför inte bli en hängiven häftstiftsfabrikant istället. Till exempel.
Jag vet inte vad det är med mig, hur jag kan finna det så fascinerande att följa människors liv på detta vis. Jag menar, vad har min kompis kompis kompis dagens outfit med mitt liv att göra? Eller att följa en konversation i någons gästbok, som jag antingen blir provocerad och upprörd av eller som går mig obemärkt förbi? Jag låter som en stalker. Men jag tror inte man kan kalla mig det, för jag har inte direkt inriktat mig på ett specifikt offer, jag bara rycker bitar ur folks liv och synar dem i sömmarna. Modebloggare såväl som indiepojkar och emokids.
Detta är ingen speciellt konstruktiv sysselsättning. Den stjäl massor av tid och är inte uppbygglig alls på så sätt att den resulterar i att jag blir oförmögen att ta tag i viktigare saker, den leder till en hel del jämförelse och likaledes också ångest, den ger mig INGENTING.
Också ska man försöka ta sig själv på allvar.
Bloggar är ju ett kapitel för sig, även om jag misstänker att det redan finns en svällande skara som med liv och lust spyr galla över Blondinbella. Kanske borde jag låta bli att lägga min energi på att bli hetsad av hennes kompletta iq-befrielse och istället laga min cykel, beställa klipptid, styra upp mitt CV och kirra jobbet, komma fram till om det blir Kuba eller Palestina över jul, hitta en lämplig monolog att jobba med, komma igång med min muskulära avslappning och mentala träning, styra upp terapi, sola solarium, hitta på logiska tankenötter och rannsaka mig själv.


Nu ska jag återgå till Antigone. Någon slags kulturell motpol till oceanen av nätsamhällen är av yttersta nödvändighet.

(Sedan har egentligen ett stor kärleksbrus i magen som jag bara vill släppa ut, men jag ska försöka låta bli sådant sentimentals förälskelsedill. Men kors i taket vad jag är kär.)