Det nödvändiga upplevandet.

Jag sitter i ett par laxrosa silkesbyxor i sockervaddstema och ser Linnés hustak, lite längre bort Guldhedens och hör Ally Mc Beal- gospel från rummet intill. Ms lägenhet.
Det finns en klänning undanlagd också, med sidenkorsett och gränslösa mängder orange spets. Den ska M uppochnerhänga i på ett rör i Borealis fabriker på en bild i 100-poängskursen.

Jag är rädd för en ton som lagt sig för högt mitt emellan svajande stråkar och synkoper, förtvivlan i 9/8takt är inte lätt.
Även om sammanhanget är amatörmässigt och det inte är blodallvar har prestationsdarret bytt plats med starka stödet och en liten skara människor med ögonen mot mig är fortfarande skrämmande.

Nära Poseidon finns ett hus med små svarta rum där det försiggår de mest upprivande emotionella experiment. Där är åtskiljandet av personlig och privat absolut avgörande.
Vi tog 2 eller 3 steg fram i ett av dem vid pianot och sedan 20 steg bakåt i rummet jämte. Låtsasvåld och förnedringsgester, det är inte de som har gett mig blåmärkena men de skapade minnen som inte fanns innan, men plötsligt hade det hänt. Golvet, motståndet och milimeterifrånsparkar. Jag i ljusfläck och det enda tillåtna ordet var bryt, jag lyckades inte rikta all den uppdiktade men skrämmande äkta smärtan och skakade istället ut det efteråt när sista tonen klingade bort och det var privat igen.

Lejonhjärtat är tillbaka i stan och ibland finns det en lucka mellan alla ambitioner och helighetsåtaganden. Fast jag aldrig får sova för tandgnissel och sömnprat, täcketjuven kyler ner. Men så mycket hellre så ändå.