"Vad är klockan?" "Två." "Jamen det är ju som hittat, klippt och skuret för läggdags."

Dygnet är på sniskan nu, som jag vill ha det, men inte som det ska vara.
Låg vaken i timmar med tankerösten skärande i huvudet, vill bara kunna stänga av. Testa att fokusera på olika saker, andetag och sådant men pulsen dånar mot kudden och sömnen håller till överallt utom i mig.
Nattelefonsamtal blev det också, men inte ville John Blund ta min hand ändå.
Så då är det ju extra förargelseväckande att vakna till det vedervärdiga alarmet och gå ut i regn, köpa vatten och banan och passera en dränkt råtta som låg utsträckt död som ett strandat fragment från riktig misär och sedan ändå missat målet med det hela. Missuppfattat mitt bland bootylicious streetbrudar och dansbögar och följa med upp på kontor och slokörad ut, utan klapperdansens merit och lärorikhet.
Men jag fick en ny vän i alla fall, en godartad 14årig pojke med frisördrömmar, mer barn än pubertalpåfrestande som glatt höll låda om subkulturspåhälsningar, pappans kranka barndom, ickebehovet av smink, ett svenskt plojpunksbands texters oanade obscenitet och hur man kan gå från att heta Donald Borg till PimPim. Han fick min msn, vi kan vara potentiella själsfränder, fast det kändes mer som barndomsvänner. Lycka till i livet grabben.


(Och jag ska sätta munkavle på de som baktalar, förtalar förtär dig. Din värsta natt, och övervägande om metoder som leder till onämnbart. Det är kulmen och jag vill kapa svarttungorna, nu får det räcka. Tysta dem. Inget för någon, allt för en. Han som blottar ut sig själv och blir genomskinlig i genansens ljus utan att se som kejsarens nya kläder, värdig blott skratt och vänd rygg. Och efterföljarna som får, falska och tomma. Kalla på rösten, nyktra. Låtdemintetadig.)