raketer

Jag är dammig. Jag bor i en bäddsoffa. Det är sjukt halt på bron mellan Kallebäck och Göteborgsvägen. Jag kan inte göra någonting. Vi ser direktklipp med reportrar som tappar fattningen stakar sig och berättar om trerummare där 35 personer lever på några kvadratdecimeter yta och ett utbrunnet hopp. Jag som oftast är duktig på att hålla explosionerna och blodvadandet på replängds avstånd gråter. Inte för att min blödighet är något nytt under solen men det här förvånar till och med mig. Jag och Rikard kunde ha varit där nu, det var nära. Vi hade förmodligen inte kommit in i Gaza, men på Västbanken. Även om jag starkt betvivlar på att mitt bräckliga psyke skulle palla att uppleva det där utan replängdsavståndet önskar jag nästan att vi varit det. Kanske hade hopplösheten varit ännu tyngre men kanske hade man kunnat gå emellan pansar och en oskyddad. Vi ser på folkmordssplatter som på Let's Dance. Vi går vidare, vi går alltid ifrån. Vi som kan slänga allt vi har och sedan få lika mycket nytt. Vi som bara vet vadderat och stötdämpat. Vi som skulle kunna ge bort Eden men inskränker oss till nya bitar stål. Sådana är vi.