Igår var en konstig dag, nästan helt svart. Man är två och så nära, jag antar att det är omöjligt att inte kollidera med sig själv och stöta emot allt hårdare än man kanske hade behövt. Man tvingas göra verklighet av sin filosofi och hela tiden mota bort flyktimpulsen. och man märker att blodsbanden har läckt in de där egenskaperna som är så avskräckande, jag trodde att jag med mit hat mot dem fördämt den vägen. Jag hade tänkt att det här med utveckling inte skulle behöva vara så himla smärtsamt men det var nog en ganska grav missuppfattning. Hur mäter man sin rörelse, är det i det mest snoriga och hyperventilerande avgrundstillståndet då man inte ser nånting man i själva verket är på väg? Eller när man är harmoniskt nöjd med sig själv och hur man hanterar allt. Förmodligen det första då, eller kanske när den knuten löses upp och det tänds nånting.
Kära hjärtanes så dilligt det blev. jag borde väl hålla mina avskrivningar för mig själv, men nu är det så att det blir liksom gärna inte av att jag skriver om jag inte har för avsikt att exploatera det på internätet. vad det nu säger om mig, eh.
Mölndal är blått och jag längtar tills det blir varmt och håltimmarna blir soltimmar på gräsmattan utanför.
Igår tappade jag en hårddisk i golvet också. Den så kallade grädden på moset.
Idag balett och jazz, imorgon balett, i övermorgon Wendelsbergs revy, på lördag musikalrep, på söndag likaså, på måndag jazz... och ja, ungefär så ser min vårtermin ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar