when will you accept yourself?

Det är onekligen frustrerande och stundtals smärtsamt att inse att man aldrig kommer bli varken som man själv eller nån annan vill. Man kan ju hoppas på att åldern har nöjdhet i rynkorna och acceptans i bristningarna.
för lång och för smal för mitt ideal, för kort och för tjock med fel mått för deras.
Varenda bild och människa ska ställas jämte en och mätas på alla ledder och skådas i alla ljus, man vinner sällan en sådan match.
Sådana här tankar skulle ju stanna i tonårsrummet tillsammans med Kent-planscherna?

we care too much about the things we lack.(tänk att jag skulle citera det igen)

Nu ska jag färga ögonbrynen.