tisdag 6 januari 2009
raketer
lördag 20 december 2008
Episode nr 17
Varje dag den sista tiden har jag tänkt jagklararennatttillutansömn och det har jag väl på sätt och vis också gjort. Det var ett tag där då både mat och sömn nästan helt lyste med sin frånvaro vilket resulterade i en återuppstånden infektion och ny penicillinkur, fortsättning på förkylningens följetång och allt tätare gråtattacker som nådde sin grand finale mellan fyrans spårvagn och mitt hallgolv. Jag blev ett psykosomatiskt yttersta bevis, ett barn som inte har verktygen att hantera så avancerade faktorer som mat och sömn.
Och ångesten över ångesten målar spiralen.
Men, det finns botemedel, och i detta fall var de pinsamt lättåtkomliga.
Har nog fortfarande ett ganska rejält sömnunderskott men matvanorna har åtminstone blivit mer intakta.
Stressen lever dock vidare trots jullovsintåget, det skvalpar av försenade stråkarrangemang, mongogympan som missköts, en hälsopedagogikskurs som läses vid sidan och flyter ut, affischeringsjobbet, planering av nästa termins dansupplägg, julklappar, nyår, att finnas där alla är och finnas för alla. Och så intagningarna som närmar sig med stormsteg medan jag står still. Ett slag ska man möta med samma kraft om man vill komma undan hyfsat oskadd, en taktik som jag kanske borde applicera även på detta.
En gång i veckan placerar jag min bleka lekamen mellan två glasskivor med cancerogena lysrör under, skiner bort fläckarna till förmån för nya och tätar genomskinligheten.
Mamma utbrast ”vad brun du är!” när jag kom hem tidigare idag, vilket i och för sig var årets skämt men som kanske ändå visar på något slags resultat. Eftersom denna aktivitet dränerar huden på vätska ger en snålskjuts in i åldrandet borde man kanske kompensera med diverse dyra föryngringsprocesser, men någonstans måste ju ändå fåfängelset ha sina gränser.
Nu är jag nervös också. Mina svaga nerver känns för övrigt som mitt största hot i karriärsfrågan. Vi hade julkonsert i torsdags och på genrepet blev jag så nervös så jag fick muskelryckningar i ansiktet. Helt utanför ramarna kring vad som är okej. Kanske borde dra ett pass muskulär avslappning med herr Uneståhl innan jag placerar mig själv med mina fragila nervositetssensorer på en scen.
Anledningen att jag sitter här och smådarrar för mig själv är att jag har en audition imorgon. En lagom suspekt kortfilmsaudition som jag knappt vet om jag vågar gå på, men jag har tänkt styra upp en livvakt och bege mig dit. Jag har ju ingen som helst sådan erfarenhet. Hade jag haft det hade det i och för sig säkerligen inte haft en lugnande inverkan, nerverna verkar vara helt oberoende av erfarenheter och darrar på fristående från all övrig personlig utveckling.
Mattias ska få läsa manus mot mig ikväll. Det är inte fritt från språkliga fel.
Såg för övrigt 3 X Boléro på operan här om dagen, såå fruktansvärt bra. Känns som att jag lovordar föreställningar på löpande band här, men det är oundvikligt. Min balettföreställningsoskuld togs med bravur, jag är sådär begeistrad som jag vill bli. Man vill ju ha suggestionen, det är inte roligt att lämnas oberörd.
Se här:
http://www.grymtmusikalen.se/bolero/bolero.html
Dags för manusläsning och julklappspyssel.
onsdag 3 december 2008
Julhypotesen
Teologiska och marxistiska diskussioner kommer blandas med inbitna essäer om analoga syntar och kanadensiska hockeyspelare, hundskall, arabiska slagord, mongolsk strupsång, annan sång, pianospel i diverse genrer, och andra mer eller mindre oprovocerade läten.
Jag peppar. Maten kommer vara gastronomisk, stämningen SKA vara tjollning.
Julstämningen har förövrigt redan infunnit sig i min temporära bostad i Kallebäck. Jag och Rikard har haft julfika flera nätter i rad och hans entusiasm inför pyntandet och stämningsskapandet var lika oväntat som bedårande. Hela ytterdörren ser från utsidan ut som ett gigantiskt paket då den är helt och hållen inslagen i paketpapper, med band, krans och julklappsetikett istället för vanlig namnskylt. När jag kom hem härom dagen var han mitt uppe i pepparkakshusbygge. Det har även snösprayats i fönsterkarmarna. Jag kanske borde börja oroa mig, innan jag vet ordet av slutar det väl med att vi halkar runt i rosa glasyr runtssnubblandes på marsipantomtar och fikon i tomtens egen verkstad. Jag ser fram emot fortsättningen.
torsdag 27 november 2008
extra ointressant
Igår såg jag Måsen på Backa. Den var fantastisk. Okej, jag är varken någon Tjechov-kännare eller speciellt bevandrad i dramatik alls (än!), hade jag varit det hade jag säkert bedömt spektaklet annorlunda. Men efter att ha läst halva manuset (hann inte läsa hela innan föreställningen)så tycker jag verkligen de fångat stämningen. Och så fint skådespeleri. Var alldeles uppriven efteråt, det var så mycket starkt. Äsch, det blir inget bra med de här tafatta försöken till recension för antingen blir det skoluppsats eller så blir det patetisk på annat vis. Bara ta mitt ord på att den var fantastisk och gåochse.
En annan sak som fyller mina dagar åtminstone mellan 16 och 17 och ibland även mellan 9.40 och 10.40 är ett program som kallas Top Model med en brutta vid namn Tyra Banks. Mitt hjärta har alltid slått lite extra hårt för det här programmet, förr i världen brukade jag spendera söndagarna hos mormor och morfar när det gick typ 7 avsnitt efter varandra. amazing. Jag tycker verkligen att det är sjukt inspirerande även om jag är medveten om hur fånigt det också är. Säsong 7 tog slut förra veckan och avslöstes av säsong 8 som går nu. Säsong 7 följde jag till punkt och pricka och lärde mig alla deltagarnas namn och hur de hade betett sig på det och det fotoshootet (hm, bra språk.). Men kulmen nåddes väl ändå i det avsnittet då det hade några slags dramaövningar för att få modellerna att kunna uttrycka sina känslor (bara det liksom, haha) och Caridee blev väldigt känslosam och bröt ihop. Då grät jag också i TV-soffan. Rikard drog en djup suck när jag bekände detta och fällde kommentaren "det är typ som att erkänna att du är borgerlig" (illa, illa!).
Jaja, nått måste man ha sin tillflykt i, för mig råkar det vara ett tv-program med rådjursögda pullor på bambiben.
Snart ska jag åka och dansa balett, sista gången för terminen. Gillar inte att det kommer vara flera veckors uppehåll, man tappar det så himla snabbt.
Jag funderar på den ultimata musikalmaskeradoutfiten till AMTS's fest på lördag, jag har några goda idéer, men det krävs uppstyrning. Jajaja.
Nej, nu tog orden slut innan de knappt hann skärpa sig. okejhejdå.
torsdag 20 november 2008
Hittils/än så länge
trying to sweep it rid of the lies
we've written inside our eyelids, I
don't know how to stop believe
there's a mirror in every windowpane
every thought of that kind keeps me in my frame
draws me back from we're I aim
we're too close not to fight
I'm the only one who can set me free
my greatest tormentor is the voice of me
being enough is the last thing you will be
if you keep punishing yourself
måndag 3 november 2008
Din ungdom
Så, helgon, skunk, bilddagboken, fejan och filmcafé (som nu i och för sig inte är en vanlig community, men går ändå under kategorin), till er återkommer jag alltid, även om jag i perioder kan vara frånvarande och inaktiv så tvivlar jag på att jag någonsin kommer kunna klippa banden mellan oss.
Jag menar, på helgon kan man ramla in i latexbeklädda BDSM-utövare och få en ny subkulturell insikt, dessutom är detta communityn som har absolut högst nostalgihalt. Sedan är det ju alla de där 40 miljoner fasansfullt genanta dagboksinläggen som jag knappt vågar läsa av skam men ändå inte kan med att radera.
Skunk har hela sin poäng i dagböckerna, där kan man låta sig underhållas i timmar av anekdoter och iakttagelser i Göteborgsindiens tecken (jaja, den har väl några poänger kvar.)
Bilddagboken är mest meningslös men absolut mest beroendeframkallande. Vimmelbilder, mingelbilder, festbilder, bilder med långa bildtexter om hur förtvivlad respektive euforisk användaren är, photoshoppade bilder, egobilder, webcambilder etc etc i oändlighet. Kanske sitter jag och går igenom bilddagbok efter bilddagbok för att påskina för mig själv att jag visst hänger med i vad som händer och följer med i mina vänners liv. Jag anar att det till stor del är en illusion. Mitt eget konto består till största delen av långa bildtexter som är helt ovidkommande för ca 85% av bevakarna och bilderna är inte mycket att hänga i granen heller. Men även denna sida är en fruktbar källa till snokande och överflödig information som kan trollbinda mig i timmar, trots den totala meningslösheten.
Facebook har jag nästan inte ett ont ord om. Eftersom man inte kommer in på människors man inte är vän med sidor så blir snokandet begränsat och det blir lättare att hålla cyberdillandet på en behärskad nivå.
Filmcafé är ju som sagt inte en vanlig community men möjligheterna till långa snoksessions flödar. Snokande på filmcafé är oftast inte upplyftande. Jag menar, att ramla in på en 4-årings sida vars CV börjar vid födseln och rymmer så många skimrande meriter får mig att känna ett vagt misslyckande.
Det finns förvisso alltid någon som är sorgligare än en själv och det är ju den eviga räddningar.
Att bli nekad statistjobb i Andra Avenyn liksom, tillåt mig undslippa ett bittert småleende. Jag menar, jag skulle vara uppriktigt generad över att låta mig nuna synas i den något hafsiga serie men JUST DÄRFÖR. Det är inte utan att man överväger kapitulation, varför inte bli en hängiven häftstiftsfabrikant istället. Till exempel.
Jag vet inte vad det är med mig, hur jag kan finna det så fascinerande att följa människors liv på detta vis. Jag menar, vad har min kompis kompis kompis dagens outfit med mitt liv att göra? Eller att följa en konversation i någons gästbok, som jag antingen blir provocerad och upprörd av eller som går mig obemärkt förbi? Jag låter som en stalker. Men jag tror inte man kan kalla mig det, för jag har inte direkt inriktat mig på ett specifikt offer, jag bara rycker bitar ur folks liv och synar dem i sömmarna. Modebloggare såväl som indiepojkar och emokids.
Detta är ingen speciellt konstruktiv sysselsättning. Den stjäl massor av tid och är inte uppbygglig alls på så sätt att den resulterar i att jag blir oförmögen att ta tag i viktigare saker, den leder till en hel del jämförelse och likaledes också ångest, den ger mig INGENTING.
Också ska man försöka ta sig själv på allvar.
Bloggar är ju ett kapitel för sig, även om jag misstänker att det redan finns en svällande skara som med liv och lust spyr galla över Blondinbella. Kanske borde jag låta bli att lägga min energi på att bli hetsad av hennes kompletta iq-befrielse och istället laga min cykel, beställa klipptid, styra upp mitt CV och kirra jobbet, komma fram till om det blir Kuba eller Palestina över jul, hitta en lämplig monolog att jobba med, komma igång med min muskulära avslappning och mentala träning, styra upp terapi, sola solarium, hitta på logiska tankenötter och rannsaka mig själv.
Nu ska jag återgå till Antigone. Någon slags kulturell motpol till oceanen av nätsamhällen är av yttersta nödvändighet.
(Sedan har egentligen ett stor kärleksbrus i magen som jag bara vill släppa ut, men jag ska försöka låta bli sådant sentimentals förälskelsedill. Men kors i taket vad jag är kär.)
lördag 25 oktober 2008
The rhythm of life
Det här med bloggande får aldrig riktigt något flyt för mig. Jag kan väl fortfarande delvis skylla på att jag inte har något Internet och det försvårar ju naturligtvis möjligheterna till det där kvicka skrivflowet man någon stans eftersträvar.
Just nu till exempel, så sitter jag i ett blått rum någonstans mellan stenmurar och fält och skriver på en gammal Dell med defekt tangentbord, man kan ju alltid låta fingrarna åka slalom och se varthän det leder.
Kanske är metoden att bara försöka skriva så ofta och mycket man kan och inte lägga speciellt mycket vikt vid relevans och innehåll, så kan man hoppas att sådana kvaliteter letar sig in bland raderna ändå.
Jag har länge tänkt att jag skulle skriva något om varför jag helt tappat intresset för uteliv, ja det som en gång i tiden (skrämmande nyss) var en väsentlig del av mitt liv får mig nu att känna trötthet, frustration och avsky. Jag har blivit ungefär 40 år äldre på den fronten, innan jag vet ordet av är jag väl distriktsledamot i UNF. Jag kommer inte skriva någon essä på ämnet nu, men en liten bitter utgjutelse över gårdagskvällen ska vi nog kunna skaka fram.
(M har redan skrivit ett jättebra inlägg om samma kväll, jag blev så inspirerad att jag ville skriva ett själv)
Jag, M och hennes fader skulle se Fatboy, ett fantastiskt band vars sångare har en röst i klass med Chris Isaak. Grundförutsättningarna var till att börja med inte de bästa, det var dyrt och jag hade egentligen inte råd, dessutom var jag väldigt trött efter en veckas sömnunderskott.
Det första vi fick utstå(efter att ha köat ute i kylan i ca en timme) var en två timmar lång outhärdlig spelning med The Buckshots som vi inte alls var beredda på. Vi trodde ju det vankades kostymklädd sammetsrockabilly på stört. Men icke. Trummisen i vad som till en början verkade vara ett okej band kom i en sådan där skjorta med eldsflammor som de anställda på Burger King har och den svettiga hjässan pryddes av en av lokalens många misslyckade quiffar som efter 4 minuter såg ut som ett bränt vetefält insmort i olja. Han var ett minst sagt genant möte av testosteron, 14årspubes, sexism/rasism, rockabilly och fylla(låt oss inte glömma att han drack Xider kaktus, två flaskor på samma gång! Mäktigt!!!11ettett).
Det var lite som man skulle kunna tänka sig att resultatet av Bert Karlssons, Bingo Rimérs, Måns Möllers och valfri A-lagares gruppsex skulle te sig. Charmant? Njaaa.
Vi såg inte ens klart Fatboy för att vi var så upprörda efter Buckshotsspelningen. Jag ska skicka bajsbrev till Buckshots och ett brev till Fatboy där jag ska be om ursäkt för att vi övergav dem och agitera hätskt om att de på momangen måste göra sig av med förut nämnda band. De förtjänar bättre.
Jag blev även påramlad av tjocka 50-åriga fulla och pilska par som försökte sig på någon slags kletig dunsande pardans.
Jag och Maxime satt mesta delen av tiden vid en vägg och betraktade människosörjan på golvet. Tänk att Storan, en av Sveriges äldsta teatrar vanhelgas på detta sätt! Skamligt!
Denna kväll medförde allmän kollaps i Mackans rygg och tillhörande leder, en svällande förkylning i mig och en påfyllning av en infektion som aldrig försvinner.
Det här är ju bara ett av många sett en utekväll kan vara dålig på, jag kommer att dela med mig av andra miserabla erfarenheter när jag känner lusten leva loppan i skrivfingrarna.
Popparen som med glödande förakt såg ner på alla som inte kände till Felt eller lyssnade på något mindre obskyrt än Belle & Sebastian, romantiserade dekadens, vävde långa ångesttrådar som hon rullade in sig och flyttade in i, drack gin och vodka för fulla muggar (bokstavligt talat), såg falskleget som en av livets största gåvor, hade indieångest, vrålade GÖTT Å VA GO och gjorde allt för att bli en del av Göteborgssvängen är inte hon som skriver det här. Jag är ganska nöjd med den utvecklingen, trots allt.
