onsdag 7 januari 2009

Ungefärlig årssumering

Januari: Nyss hemkommen från Rom. Jag hade rött hår, var väl kär och ganska glad i början. Sedan gick det åt helvete i vanlig ordning, destruktiviteten tog över. När jag var mitt uppe i det, eller rättare sagt nere i det, så förstod jag inte att det var bäst så.

Februari: Minns inte så noga. Mådde nog ganska jävligt. Gjorde mitt fantastiska falskleg i paint. Söp rätt mycket, gjorde misstag, grät på bussar och spårvagnar och sånt.

Mars: Inleddes med en fruktansvärt misslyckad utekväll på Underjorden. Spydde i konsertsalen, tappade bort iPoden och HDK-tröjan och blev hemkörd av en svinig taxichaufför. Någon vecka senare blev jag magsjuk, fick gå hem från skolan och spydde i en kastrull.
Jag flyttade från Charlottenhöjd till min lägenhet, ett så kallat lyft.
Jag började tröttna på att gå ut, spenderade typ varje dag på Ahlströmerteatern, repandes inför A Chorus Line. Skoldagarna gick mest ut på att dra citat på jamaicanska. Håkans nya kom och jag grät till Kärlek Är Ett Brev Skickat Tusen Gånger. Träffade mannen i fråga i samma veva och tackade stammande. Fyllde 18 och den dagen var ganska hemsk vad jag minns. Var oförmögen att styra upp för mig själv.

April: A Chorus Line hade premiär den 4e och kommande helger var bara föreställningar. Den 12e träffade jag en viss Rikard på en efterfest det mesta förändrades. jag åt sushi för första gången, var vaken hela nätterna, fick lära mig var man kapar översättningsmaskinen på operan, fick PAXAD skrivet i pannan med läppenna, steppade i kön på Ica. Blev kär. Igen. Jag kom full till skolan en morgon också, skrev ett svenskaprov. Minns inte riktigt hur det gick på det provet.

Maj: Jag tappade bort min mobil i ett omklädningsrum på Myrorna, blev en del av Sveriges besatthet av Björn Gustafsson, hade godisförbud, introducerades för Complete Vocal Technique och en hel del annan visdom.
R flyttade till Vimmerby, jag fick mitt respektivekort och åkte till Astrid Lindgrens Värld för första gången den sommaren. Introducerades för alla där och jag och R tvingades definiera vår relation, hur det gick tror jag ni vet.
Det var mycket skola, mycket planera tillvägagångssätt för musikalartiststudierna.

Juni: var väldigt väldigt varmt. Det brann på tågrälsarna och våran brunn sinade. Jag paniksolade och började bleka håret igen med målet för sommaren "sunkissed redhead with blonde highlights" (HAHA). Fler resor till ALV och två märkliga tågmöten; en irakisk flykting som ville diskutera svenska byxmyndighetslagen med mig och en korpral som lät mig bli den andra att känna till hans alldeles för långt gångna lungcancer.
Jag och Maxime åkte till Frankrike och hade en underbar vecka som präglades av landsortsromantik, fantastisk mat, vin varje dag, två galna utekvällar och promenader genom Paris på mycket olämpliga tider. Midsommarnatten spenderades på en bänk på Kastrup.
När jag kom hem gjorde jag massa muffins i cernitlera och en dag tvingade Rikard upp mig i bergochdalbanan (JA, den vanliga Lisebergsbanan). Jag hade blå läppar i en vecka.

Juli: Jag sov nog väldigt mycket, var mycket hos päronen. Och i Vimmerby naturligtvis. Och när R var i stan bodde vi hos hans päron.
Efter en hemsk snedfylla med långt förbjudet fyllesamtal inleddes den vita månaden, som i princip pågått sedan dess. Jag övningskörde för första gången, sjöng karaoke på Harrys i Vimmerby, åt kräftor för första gången och och tog mina blåmärken bortom kvinnomisshandelsnivån.
Var på andlig input med de övervintrade hippiekristna men blev inte mindre religiöst disorienterad för det.
Jag upptäckte också Stanislavskij vilket faktiskt betydde otroligt mycket för mig, blev intresserad av teater på ett helt nytt sätt.
Och så planerade jag naturligtvis danskurser och de där tillvägagångssätten i oändlighet.

Augusti: kraven och förväntningarna gick 3000 meter över havet, jag kämpade med de grekiska dramerna, började dansa 5 gånger i veckan, hade typ konstant träningsvärk. Och så skaffade jag Facebook och fick en helt ny plats i etern. Började trean och fick ett riktigt götta schema med sovmornar varje dag utom en.

September: hade sömnsvårigheter men styrde upp det med muskulär avslappning innan läggdags, började en teaterkurs på Unga Folkteatern och tappade förtroendet för Balettakademiens teaterundervisning. Musikalafton satte igång. Började hänga mer och mer i Kallebäck och mer och mer på Artisten.

Oktober: Jag fick min diagnos, Ehler-Danlos syndrom! Lika bra att ha en etikett på freakshowen.
Annars bodde jag mer och mer i Kallebäck, skar av mig en bit av pekfingret (något som jag stolt visade upp för alla, varesej de ville se eller inte), drack en mojito på Sky Bar, fick min axel ur led i ett opassande ögonblick. Var på Storan två gånger, den första slutade med att jag träffade Björn Gustafsson och avrättade för alltid all kändisromantik, den andra orkade jag och Mackan inte ens fullborda det vi var där för att göra (se Fatboy) eftersom förbandet hade slått ut all tilltro till rockabilly och mänsklighet.
De tre orden blev sagda och allt blev bara bättre.

November: skolan började bli ogod, jag började halka efter och sånt. Där är jag fortfarande, det suger. I övrigt såg jag på Top Model i stort sett varje dag, fixade sångelever åt Rikard, sov och åt alldeles för lite, såg minst 10 Beckfilmer, hade julmysfika om nätterna, började affischera för Operan, började läsa Blondinbellas blogg regelbundet fast det bara skapar hat hos mig, klädde ut mig till Sweeney Todd, var statist i pinsammaste programmet och fick möbeltassar påklistrade under klackarna av en långhårig arrogant ljudtekniker.

December: var hemma i min lägenhet typ 3 gånger, sov där typ en natt.
Julstämningen fanns där, det var snöspray i fönsterkanterna, pepparkakshus (som iofs åts upp ganska snabbt när det var för längesedan storhandlingen) och en dörr helt klädd som ett paket. Det var mycket stressigt i skolan i slutet med arrangeringsuppgifter, lussetåg, julkonsert, hälsopedagogik, gympa.
Jag såg 3xBoléro som jag utnämner till bästa föreställning i år, fick en roll i en obetydlig kortfilm, men ändå. Mat- och sömnbristen tog ut sin rätt och jag kollapsade, wööh.
Julen med storfamiljen och även en sväng till Rs släkt. Julafton var bästa julbordet med julskinkan kvar som ända traditionsenliga rätt, O helga natt, aktivistbrodern släppte gränserna och ylade O store Gud trots ateismen, Mattias blev vrölsjuk och tog vrakigheten till en helt ny nivå med den gula slokande quiffen och julklappsutdelningen mumlande på måfå.
Sedan kom attackerna i Gaza, vi demonstrerade och köpte 300 ljus för dödsantalet som sedan dess bara stigit.
Nyår var blamage, tacos, fjortisar, tjocka hästtjejer från Lilla Edet, Black Jack (som jag var tvungen att lära mig i brist på bättre aktivitet), sällskapsspel, tung och dyngrak kille med sexistbeteendet, urartande i galnaste fyllebråket. Men jag hade åtminstone min R där, det är värt allt.

tisdag 6 januari 2009

raketer

Jag är dammig. Jag bor i en bäddsoffa. Det är sjukt halt på bron mellan Kallebäck och Göteborgsvägen. Jag kan inte göra någonting. Vi ser direktklipp med reportrar som tappar fattningen stakar sig och berättar om trerummare där 35 personer lever på några kvadratdecimeter yta och ett utbrunnet hopp. Jag som oftast är duktig på att hålla explosionerna och blodvadandet på replängds avstånd gråter. Inte för att min blödighet är något nytt under solen men det här förvånar till och med mig. Jag och Rikard kunde ha varit där nu, det var nära. Vi hade förmodligen inte kommit in i Gaza, men på Västbanken. Även om jag starkt betvivlar på att mitt bräckliga psyke skulle palla att uppleva det där utan replängdsavståndet önskar jag nästan att vi varit det. Kanske hade hopplösheten varit ännu tyngre men kanske hade man kunnat gå emellan pansar och en oskyddad. Vi ser på folkmordssplatter som på Let's Dance. Vi går vidare, vi går alltid ifrån. Vi som kan slänga allt vi har och sedan få lika mycket nytt. Vi som bara vet vadderat och stötdämpat. Vi som skulle kunna ge bort Eden men inskränker oss till nya bitar stål. Sådana är vi.

lördag 20 december 2008

Episode nr 17

Jag har tre krukor orkidéer framför mig. Vita, lila, spräckliga, violetta, ser ut som utskurna i marsipan. Bakom orkidéerna spänner en fönsterruta ut sig och ramar in den svenska vintern. Nertill är det grönt lerigt mossigt och staketrandigt, sedan skymningsiffusa trädsiluetter som skär av mot gråmolnshimmelen. Ungefär så ser min vy ut.
Varje dag den sista tiden har jag tänkt jagklararennatttillutansömn och det har jag väl på sätt och vis också gjort. Det var ett tag där då både mat och sömn nästan helt lyste med sin frånvaro vilket resulterade i en återuppstånden infektion och ny penicillinkur, fortsättning på förkylningens följetång och allt tätare gråtattacker som nådde sin grand finale mellan fyrans spårvagn och mitt hallgolv. Jag blev ett psykosomatiskt yttersta bevis, ett barn som inte har verktygen att hantera så avancerade faktorer som mat och sömn.
Och ångesten över ångesten målar spiralen.
Men, det finns botemedel, och i detta fall var de pinsamt lättåtkomliga.
Har nog fortfarande ett ganska rejält sömnunderskott men matvanorna har åtminstone blivit mer intakta.
Stressen lever dock vidare trots jullovsintåget, det skvalpar av försenade stråkarrangemang, mongogympan som missköts, en hälsopedagogikskurs som läses vid sidan och flyter ut, affischeringsjobbet, planering av nästa termins dansupplägg, julklappar, nyår, att finnas där alla är och finnas för alla. Och så intagningarna som närmar sig med stormsteg medan jag står still. Ett slag ska man möta med samma kraft om man vill komma undan hyfsat oskadd, en taktik som jag kanske borde applicera även på detta.
En gång i veckan placerar jag min bleka lekamen mellan två glasskivor med cancerogena lysrör under, skiner bort fläckarna till förmån för nya och tätar genomskinligheten.
Mamma utbrast ”vad brun du är!” när jag kom hem tidigare idag, vilket i och för sig var årets skämt men som kanske ändå visar på något slags resultat. Eftersom denna aktivitet dränerar huden på vätska ger en snålskjuts in i åldrandet borde man kanske kompensera med diverse dyra föryngringsprocesser, men någonstans måste ju ändå fåfängelset ha sina gränser.

Nu är jag nervös också. Mina svaga nerver känns för övrigt som mitt största hot i karriärsfrågan. Vi hade julkonsert i torsdags och på genrepet blev jag så nervös så jag fick muskelryckningar i ansiktet. Helt utanför ramarna kring vad som är okej. Kanske borde dra ett pass muskulär avslappning med herr Uneståhl innan jag placerar mig själv med mina fragila nervositetssensorer på en scen.
Anledningen att jag sitter här och smådarrar för mig själv är att jag har en audition imorgon. En lagom suspekt kortfilmsaudition som jag knappt vet om jag vågar gå på, men jag har tänkt styra upp en livvakt och bege mig dit. Jag har ju ingen som helst sådan erfarenhet. Hade jag haft det hade det i och för sig säkerligen inte haft en lugnande inverkan, nerverna verkar vara helt oberoende av erfarenheter och darrar på fristående från all övrig personlig utveckling.
Mattias ska få läsa manus mot mig ikväll. Det är inte fritt från språkliga fel.

Såg för övrigt 3 X Boléro på operan här om dagen, såå fruktansvärt bra. Känns som att jag lovordar föreställningar på löpande band här, men det är oundvikligt. Min balettföreställningsoskuld togs med bravur, jag är sådär begeistrad som jag vill bli. Man vill ju ha suggestionen, det är inte roligt att lämnas oberörd.

Se här:

http://www.grymtmusikalen.se/bolero/bolero.html

Dags för manusläsning och julklappspyssel.

onsdag 3 december 2008

Julhypotesen

Tiden går ju som bekant och snart är det mörkaste dagen på året. Högtidernas högtid och komersernas komers smyger sig på oss med glittriga saffransdoftande bjällerklangsklingande påtränganden från alla håll för alla sinnen. Förra julen var jag i Rom och det var knappt jul, mest pasta, raggande italienare och en krock med Peter Birro. Det avbrottet från hemmajul var kanske vad jag behövde. Vår familj brukar vara extra dysfunktionell runt O-helganätterna och klinga ganska falskt mot idyllen. Detta år, just i detta nu, har dock en säregen längtan till de mörkaste dagarna på året, dagarna vi gjort till vår tidevarvsvändpunkt och barnens största förväntanskittel på grund av en munk som räknade lite fel infunnit sig. Vi blir många i år. Mor, far, Andreas, Shora, en vän till dem, Jonatan, Lisa, Mattias, jag och förmodligen också Rikard största delen av dagen. + Orren och hästarna. Det kommer bli ett jäddrans ståhej!
Teologiska och marxistiska diskussioner kommer blandas med inbitna essäer om analoga syntar och kanadensiska hockeyspelare, hundskall, arabiska slagord, mongolsk strupsång, annan sång, pianospel i diverse genrer, och andra mer eller mindre oprovocerade läten.
Jag peppar. Maten kommer vara gastronomisk, stämningen SKA vara tjollning.
Julstämningen har förövrigt redan infunnit sig i min temporära bostad i Kallebäck. Jag och Rikard har haft julfika flera nätter i rad och hans entusiasm inför pyntandet och stämningsskapandet var lika oväntat som bedårande. Hela ytterdörren ser från utsidan ut som ett gigantiskt paket då den är helt och hållen inslagen i paketpapper, med band, krans och julklappsetikett istället för vanlig namnskylt. När jag kom hem härom dagen var han mitt uppe i pepparkakshusbygge. Det har även snösprayats i fönsterkarmarna. Jag kanske borde börja oroa mig, innan jag vet ordet av slutar det väl med att vi halkar runt i rosa glasyr runtssnubblandes på marsipantomtar och fikon i tomtens egen verkstad. Jag ser fram emot fortsättningen.

torsdag 27 november 2008

extra ointressant

Exakt hur peppad på livet blir man när man står på ett blött regnigt Mölndals bro i november månad vid åttatiden på morgonen men trots den arla morgonstunden är mycket försenad? Det var just vad jag undrade igår när jag upplevde just detta. Det känns inte vrölgött kan jag informera om, för er som inte suttit i denna okomfortabla sits. Min oförmåga att klä mig varmt gör det inte bättre. och inte heller att jag berövats tre av fyra sovmornar den här veckan! Hm, jo jag erkänner, jag är lagom bortskämd med gött schema. But I need my beautysleep, ehe.


Igår såg jag Måsen på Backa. Den var fantastisk. Okej, jag är varken någon Tjechov-kännare eller speciellt bevandrad i dramatik alls (än!), hade jag varit det hade jag säkert bedömt spektaklet annorlunda. Men efter att ha läst halva manuset (hann inte läsa hela innan föreställningen)så tycker jag verkligen de fångat stämningen. Och så fint skådespeleri. Var alldeles uppriven efteråt, det var så mycket starkt. Äsch, det blir inget bra med de här tafatta försöken till recension för antingen blir det skoluppsats eller så blir det patetisk på annat vis. Bara ta mitt ord på att den var fantastisk och gåochse.

En annan sak som fyller mina dagar åtminstone mellan 16 och 17 och ibland även mellan 9.40 och 10.40 är ett program som kallas Top Model med en brutta vid namn Tyra Banks. Mitt hjärta har alltid slått lite extra hårt för det här programmet, förr i världen brukade jag spendera söndagarna hos mormor och morfar när det gick typ 7 avsnitt efter varandra. amazing. Jag tycker verkligen att det är sjukt inspirerande även om jag är medveten om hur fånigt det också är. Säsong 7 tog slut förra veckan och avslöstes av säsong 8 som går nu. Säsong 7 följde jag till punkt och pricka och lärde mig alla deltagarnas namn och hur de hade betett sig på det och det fotoshootet (hm, bra språk.). Men kulmen nåddes väl ändå i det avsnittet då det hade några slags dramaövningar för att få modellerna att kunna uttrycka sina känslor (bara det liksom, haha) och Caridee blev väldigt känslosam och bröt ihop. Då grät jag också i TV-soffan. Rikard drog en djup suck när jag bekände detta och fällde kommentaren "det är typ som att erkänna att du är borgerlig" (illa, illa!).
Jaja, nått måste man ha sin tillflykt i, för mig råkar det vara ett tv-program med rådjursögda pullor på bambiben.

Snart ska jag åka och dansa balett, sista gången för terminen. Gillar inte att det kommer vara flera veckors uppehåll, man tappar det så himla snabbt.
Jag funderar på den ultimata musikalmaskeradoutfiten till AMTS's fest på lördag, jag har några goda idéer, men det krävs uppstyrning. Jajaja.
Nej, nu tog orden slut innan de knappt hann skärpa sig. okejhejdå.

torsdag 20 november 2008

Hittils/än så länge

clouds are haunting across the sky
trying to sweep it rid of the lies
we've written inside our eyelids, I
don't know how to stop believe

there's a mirror in every windowpane
every thought of that kind keeps me in my frame
draws me back from we're I aim
we're too close not to fight

I'm the only one who can set me free
my greatest tormentor is the voice of me
being enough is the last thing you will be
if you keep punishing yourself

måndag 3 november 2008

Din ungdom

Jag har, återigen, inget internet hemma och det är nog egentligen för väl det. Jag har aldrig riktigt kunnat hålla det här med communities på en sansad nivå utan utvecklat något som liknar besatthet. Se bara på mig nu, jag skaffade facebook ca 1.5 senare än alla andra (naturligtvis) och har gått från övertygad motståndare till fejan-oholic. Jag har så många gånger tänkt bara radera varenda konto men den impulsen har alltid kvävts av mitt behov (eller snarare begär )av att hålla mig uppdaterad om vad som händer i folks liv (såväl nära vänners som främlingars).
Så, helgon, skunk, bilddagboken, fejan och filmcafé (som nu i och för sig inte är en vanlig community, men går ändå under kategorin), till er återkommer jag alltid, även om jag i perioder kan vara frånvarande och inaktiv så tvivlar jag på att jag någonsin kommer kunna klippa banden mellan oss.
Jag menar, på helgon kan man ramla in i latexbeklädda BDSM-utövare och få en ny subkulturell insikt, dessutom är detta communityn som har absolut högst nostalgihalt. Sedan är det ju alla de där 40 miljoner fasansfullt genanta dagboksinläggen som jag knappt vågar läsa av skam men ändå inte kan med att radera.
Skunk har hela sin poäng i dagböckerna, där kan man låta sig underhållas i timmar av anekdoter och iakttagelser i Göteborgsindiens tecken (jaja, den har väl några poänger kvar.)
Bilddagboken är mest meningslös men absolut mest beroendeframkallande. Vimmelbilder, mingelbilder, festbilder, bilder med långa bildtexter om hur förtvivlad respektive euforisk användaren är, photoshoppade bilder, egobilder, webcambilder etc etc i oändlighet. Kanske sitter jag och går igenom bilddagbok efter bilddagbok för att påskina för mig själv att jag visst hänger med i vad som händer och följer med i mina vänners liv. Jag anar att det till stor del är en illusion. Mitt eget konto består till största delen av långa bildtexter som är helt ovidkommande för ca 85% av bevakarna och bilderna är inte mycket att hänga i granen heller. Men även denna sida är en fruktbar källa till snokande och överflödig information som kan trollbinda mig i timmar, trots den totala meningslösheten.
Facebook har jag nästan inte ett ont ord om. Eftersom man inte kommer in på människors man inte är vän med sidor så blir snokandet begränsat och det blir lättare att hålla cyberdillandet på en behärskad nivå.
Filmcafé är ju som sagt inte en vanlig community men möjligheterna till långa snoksessions flödar. Snokande på filmcafé är oftast inte upplyftande. Jag menar, att ramla in på en 4-årings sida vars CV börjar vid födseln och rymmer så många skimrande meriter får mig att känna ett vagt misslyckande.
Det finns förvisso alltid någon som är sorgligare än en själv och det är ju den eviga räddningar.
Att bli nekad statistjobb i Andra Avenyn liksom, tillåt mig undslippa ett bittert småleende. Jag menar, jag skulle vara uppriktigt generad över att låta mig nuna synas i den något hafsiga serie men JUST DÄRFÖR. Det är inte utan att man överväger kapitulation, varför inte bli en hängiven häftstiftsfabrikant istället. Till exempel.
Jag vet inte vad det är med mig, hur jag kan finna det så fascinerande att följa människors liv på detta vis. Jag menar, vad har min kompis kompis kompis dagens outfit med mitt liv att göra? Eller att följa en konversation i någons gästbok, som jag antingen blir provocerad och upprörd av eller som går mig obemärkt förbi? Jag låter som en stalker. Men jag tror inte man kan kalla mig det, för jag har inte direkt inriktat mig på ett specifikt offer, jag bara rycker bitar ur folks liv och synar dem i sömmarna. Modebloggare såväl som indiepojkar och emokids.
Detta är ingen speciellt konstruktiv sysselsättning. Den stjäl massor av tid och är inte uppbygglig alls på så sätt att den resulterar i att jag blir oförmögen att ta tag i viktigare saker, den leder till en hel del jämförelse och likaledes också ångest, den ger mig INGENTING.
Också ska man försöka ta sig själv på allvar.
Bloggar är ju ett kapitel för sig, även om jag misstänker att det redan finns en svällande skara som med liv och lust spyr galla över Blondinbella. Kanske borde jag låta bli att lägga min energi på att bli hetsad av hennes kompletta iq-befrielse och istället laga min cykel, beställa klipptid, styra upp mitt CV och kirra jobbet, komma fram till om det blir Kuba eller Palestina över jul, hitta en lämplig monolog att jobba med, komma igång med min muskulära avslappning och mentala träning, styra upp terapi, sola solarium, hitta på logiska tankenötter och rannsaka mig själv.


Nu ska jag återgå till Antigone. Någon slags kulturell motpol till oceanen av nätsamhällen är av yttersta nödvändighet.

(Sedan har egentligen ett stor kärleksbrus i magen som jag bara vill släppa ut, men jag ska försöka låta bli sådant sentimentals förälskelsedill. Men kors i taket vad jag är kär.)