Jag sitter i ett par laxrosa silkesbyxor i sockervaddstema och ser Linnés hustak, lite längre bort Guldhedens och hör Ally Mc Beal- gospel från rummet intill. Ms lägenhet.
Det finns en klänning undanlagd också, med sidenkorsett och gränslösa mängder orange spets. Den ska M uppochnerhänga i på ett rör i Borealis fabriker på en bild i 100-poängskursen.
Jag är rädd för en ton som lagt sig för högt mitt emellan svajande stråkar och synkoper, förtvivlan i 9/8takt är inte lätt.
Även om sammanhanget är amatörmässigt och det inte är blodallvar har prestationsdarret bytt plats med starka stödet och en liten skara människor med ögonen mot mig är fortfarande skrämmande.
Nära Poseidon finns ett hus med små svarta rum där det försiggår de mest upprivande emotionella experiment. Där är åtskiljandet av personlig och privat absolut avgörande.
Vi tog 2 eller 3 steg fram i ett av dem vid pianot och sedan 20 steg bakåt i rummet jämte. Låtsasvåld och förnedringsgester, det är inte de som har gett mig blåmärkena men de skapade minnen som inte fanns innan, men plötsligt hade det hänt. Golvet, motståndet och milimeterifrånsparkar. Jag i ljusfläck och det enda tillåtna ordet var bryt, jag lyckades inte rikta all den uppdiktade men skrämmande äkta smärtan och skakade istället ut det efteråt när sista tonen klingade bort och det var privat igen.
Lejonhjärtat är tillbaka i stan och ibland finns det en lucka mellan alla ambitioner och helighetsåtaganden. Fast jag aldrig får sova för tandgnissel och sömnprat, täcketjuven kyler ner. Men så mycket hellre så ändå.
fredag 29 augusti 2008
måndag 11 augusti 2008
"Vad är klockan?" "Två." "Jamen det är ju som hittat, klippt och skuret för läggdags."
Dygnet är på sniskan nu, som jag vill ha det, men inte som det ska vara.
Låg vaken i timmar med tankerösten skärande i huvudet, vill bara kunna stänga av. Testa att fokusera på olika saker, andetag och sådant men pulsen dånar mot kudden och sömnen håller till överallt utom i mig.
Nattelefonsamtal blev det också, men inte ville John Blund ta min hand ändå.
Så då är det ju extra förargelseväckande att vakna till det vedervärdiga alarmet och gå ut i regn, köpa vatten och banan och passera en dränkt råtta som låg utsträckt död som ett strandat fragment från riktig misär och sedan ändå missat målet med det hela. Missuppfattat mitt bland bootylicious streetbrudar och dansbögar och följa med upp på kontor och slokörad ut, utan klapperdansens merit och lärorikhet.
Men jag fick en ny vän i alla fall, en godartad 14årig pojke med frisördrömmar, mer barn än pubertalpåfrestande som glatt höll låda om subkulturspåhälsningar, pappans kranka barndom, ickebehovet av smink, ett svenskt plojpunksbands texters oanade obscenitet och hur man kan gå från att heta Donald Borg till PimPim. Han fick min msn, vi kan vara potentiella själsfränder, fast det kändes mer som barndomsvänner. Lycka till i livet grabben.
(Och jag ska sätta munkavle på de som baktalar, förtalar förtär dig. Din värsta natt, och övervägande om metoder som leder till onämnbart. Det är kulmen och jag vill kapa svarttungorna, nu får det räcka. Tysta dem. Inget för någon, allt för en. Han som blottar ut sig själv och blir genomskinlig i genansens ljus utan att se som kejsarens nya kläder, värdig blott skratt och vänd rygg. Och efterföljarna som får, falska och tomma. Kalla på rösten, nyktra. Låtdemintetadig.)
Låg vaken i timmar med tankerösten skärande i huvudet, vill bara kunna stänga av. Testa att fokusera på olika saker, andetag och sådant men pulsen dånar mot kudden och sömnen håller till överallt utom i mig.
Nattelefonsamtal blev det också, men inte ville John Blund ta min hand ändå.
Så då är det ju extra förargelseväckande att vakna till det vedervärdiga alarmet och gå ut i regn, köpa vatten och banan och passera en dränkt råtta som låg utsträckt död som ett strandat fragment från riktig misär och sedan ändå missat målet med det hela. Missuppfattat mitt bland bootylicious streetbrudar och dansbögar och följa med upp på kontor och slokörad ut, utan klapperdansens merit och lärorikhet.
Men jag fick en ny vän i alla fall, en godartad 14årig pojke med frisördrömmar, mer barn än pubertalpåfrestande som glatt höll låda om subkulturspåhälsningar, pappans kranka barndom, ickebehovet av smink, ett svenskt plojpunksbands texters oanade obscenitet och hur man kan gå från att heta Donald Borg till PimPim. Han fick min msn, vi kan vara potentiella själsfränder, fast det kändes mer som barndomsvänner. Lycka till i livet grabben.
(Och jag ska sätta munkavle på de som baktalar, förtalar förtär dig. Din värsta natt, och övervägande om metoder som leder till onämnbart. Det är kulmen och jag vill kapa svarttungorna, nu får det räcka. Tysta dem. Inget för någon, allt för en. Han som blottar ut sig själv och blir genomskinlig i genansens ljus utan att se som kejsarens nya kläder, värdig blott skratt och vänd rygg. Och efterföljarna som får, falska och tomma. Kalla på rösten, nyktra. Låtdemintetadig.)
tisdag 5 augusti 2008
Natt 5e augusti 08
Det är ett så varmt ljus här inne. Den stora lejongula plyschlampan med guldfransar och miniatyren i siden på köksbordet. Ljuslyktor i gardinstången och en virad rislampljusslinga.
Står vid köksfönstret, där det hade varit perfekt med en balkong. Höstandedräkt andas en vägg mot framåt. En hög ton från höger och ett pulserande dovt dån från överallt. En fjärran syn genom grannfönstret, blått flackande ljus och kallvåld.
Ramar glas och persienn viks åt sidan, viker undan för svart som blandar sina andetag om åtaganden fokus risker ambition och passion med varmluften, det trygga mellan väggarna.
Är det emot tiden vi kämpar när vi vill att allt ska hända på en gång. Herregud, vi är inte redo.
Solen är på en annan sida av jorden nu och lämnar min innergård mörklagd.
Ett överflöd av tid som rinner mellan fingrar och sovs bort i sidenlakan. Räknas i två högar på sängbordet. Sträcker sig tom och beredd att fyllas framför mig, jag sitter på sängen och avvaktar och glömmer sedan. Drömmer lite till om kamerablixtar och scenljusen, sover igen.
Vi behöver mönster nu. Självvalda, distinkta, men mönster. Vara pendlar, taktfasta och beständiga, som ljudet av tid. 60 på en, 86 400 på en dag, med ena halvan sol på våran sida och andra halvan med sol på andra sidan. Vi behöver solen och tiden på våran sida.
Takt, rytm, tempo.
Regelbundna, snudd på mekaniska. Hålla svirandet och svängen i döda vinkeln, hålla det heliga högt och helgat, ha ett skärpedjup som havet.
Marschera med tiden, fast tyst. Dela upp dagar i enheter med fötter på jord och siktet på mål, kanske bakom himlen.
Dela upp och fylla i med linjal och vinkelhake, beröras utan att uppröras, stanna lugn och sval och pendla. Stryka längs mönsterkanter, med framåt fram och bakåt glömt.
Parallella som tågrälsar, som ett lokomotiv dundrar fast med aldrig svikande dunkande i rörelseflödet. Rälsen leder tåget följer.
Metronomiska. Andas riskluften med tusendelsnoggrannhet. Solen sviker oss för andra sidan och för varje dag blir de upplysta 86 400 färre. Och färre.
Hålla i oss själva som den sista människan på jorden. Kanske finner vi samma takt och kan samklinga. Pendla i kors och klinga som klockorna i kyrktornet vid hemma.
Pendla för oss själva men tillsammans.
Tunga och gjutna, genuina och omsluter luften året om. Solen må vara någon annan stans, men mörker släcker inte toner.
Natten tittar in genom persiennränder och stryker svart och orosantydningar på kalla glasrutan. Jag är inuti. Allt är stängt.
På sängbordet ruta 3 siffror och blinkande. Synlig för att försvinna, beständig förändring, cirkelrörelse och jag tror mig kunna lova att jag vet hur det kommer fortsätta. Som det varit kommer det fortsätta, en lång linje med runda hållpunkter, det kan ibland utveckla sig till cirklar och jag kisar och kryper ihop lite. Den fria viljan kan inte ens föreställas. Kan något finnas som inte ens kan föreställas.
Mina tankar är cirklar på ett vatten. Det finns mönster i allt. Vi är kanske redan ifyllda, färdiga med bakåt som sele och handtag och framåt som vi inte ser, men har. Mer beständigt än något annat, men utanför det vi kan kalla medvetande.
Ringar som sprider sig, 7 minuter över hel, ännu klingar kanske ljudet av samförstånd kvar i torn på solsidan och skuggsidan.Jag saktas in och vaggar in under ringarna, ovanför pulserar det och solen smeker snart hoppfullhet och ler tillförsikt genom persiennränder. Pendlar. Sjunker
Står vid köksfönstret, där det hade varit perfekt med en balkong. Höstandedräkt andas en vägg mot framåt. En hög ton från höger och ett pulserande dovt dån från överallt. En fjärran syn genom grannfönstret, blått flackande ljus och kallvåld.
Ramar glas och persienn viks åt sidan, viker undan för svart som blandar sina andetag om åtaganden fokus risker ambition och passion med varmluften, det trygga mellan väggarna.
Är det emot tiden vi kämpar när vi vill att allt ska hända på en gång. Herregud, vi är inte redo.
Solen är på en annan sida av jorden nu och lämnar min innergård mörklagd.
Ett överflöd av tid som rinner mellan fingrar och sovs bort i sidenlakan. Räknas i två högar på sängbordet. Sträcker sig tom och beredd att fyllas framför mig, jag sitter på sängen och avvaktar och glömmer sedan. Drömmer lite till om kamerablixtar och scenljusen, sover igen.
Vi behöver mönster nu. Självvalda, distinkta, men mönster. Vara pendlar, taktfasta och beständiga, som ljudet av tid. 60 på en, 86 400 på en dag, med ena halvan sol på våran sida och andra halvan med sol på andra sidan. Vi behöver solen och tiden på våran sida.
Takt, rytm, tempo.
Regelbundna, snudd på mekaniska. Hålla svirandet och svängen i döda vinkeln, hålla det heliga högt och helgat, ha ett skärpedjup som havet.
Marschera med tiden, fast tyst. Dela upp dagar i enheter med fötter på jord och siktet på mål, kanske bakom himlen.
Dela upp och fylla i med linjal och vinkelhake, beröras utan att uppröras, stanna lugn och sval och pendla. Stryka längs mönsterkanter, med framåt fram och bakåt glömt.
Parallella som tågrälsar, som ett lokomotiv dundrar fast med aldrig svikande dunkande i rörelseflödet. Rälsen leder tåget följer.
Metronomiska. Andas riskluften med tusendelsnoggrannhet. Solen sviker oss för andra sidan och för varje dag blir de upplysta 86 400 färre. Och färre.
Hålla i oss själva som den sista människan på jorden. Kanske finner vi samma takt och kan samklinga. Pendla i kors och klinga som klockorna i kyrktornet vid hemma.
Pendla för oss själva men tillsammans.
Tunga och gjutna, genuina och omsluter luften året om. Solen må vara någon annan stans, men mörker släcker inte toner.
Natten tittar in genom persiennränder och stryker svart och orosantydningar på kalla glasrutan. Jag är inuti. Allt är stängt.
På sängbordet ruta 3 siffror och blinkande. Synlig för att försvinna, beständig förändring, cirkelrörelse och jag tror mig kunna lova att jag vet hur det kommer fortsätta. Som det varit kommer det fortsätta, en lång linje med runda hållpunkter, det kan ibland utveckla sig till cirklar och jag kisar och kryper ihop lite. Den fria viljan kan inte ens föreställas. Kan något finnas som inte ens kan föreställas.
Mina tankar är cirklar på ett vatten. Det finns mönster i allt. Vi är kanske redan ifyllda, färdiga med bakåt som sele och handtag och framåt som vi inte ser, men har. Mer beständigt än något annat, men utanför det vi kan kalla medvetande.
Ringar som sprider sig, 7 minuter över hel, ännu klingar kanske ljudet av samförstånd kvar i torn på solsidan och skuggsidan.Jag saktas in och vaggar in under ringarna, ovanför pulserar det och solen smeker snart hoppfullhet och ler tillförsikt genom persiennränder. Pendlar. Sjunker
måndag 14 juli 2008
Kakaosmuts
Blixten slog ner i mamma (eller åtminstone i bilen hon satt i, eller jämte) och nu kan hon inte sitta mitt emot köksfönstret för då dansar det svarta prickar i synfältet.
Jag dansade mig svettig i köket till storsvulststråkar och fann mig liggande på golvet med Che Guevara- strumpklädda tassar i vädret. Spagaten funkar fortfarande men vrister måste lära sig maxsträckning och svankinhållning och linjerna, de ska brännas fast i ryggraden. Jag avundas dem som började innan egna viljan satte in.
Min hund är det finaste som finns. Han älskar bär. När vi var ute och gick förut gav jag honom körsbär och han blev alldeles lycklig. Han fick gå lös sista biten på grusvägen omgärdad av stenmurar och han dröjde sig hela tiden kvar några meter bakom då han stod och letade upp hallon i buskarna.
Jag hade en så kaotisk dröm i natt. En sådan där klassisk stressdröm. Jag drömde att Alingsås MusikTeaterSällskap skulle ha premiär för sin nya musikal, minns inte vad den hette dock. Min far var bl.a. Med i ensemblen och det är ju tillräckligt verklighetsfrämmande redan där. Det var en stor ensemble, 40 personer kanske, och alla hade helt otroliga färgsprakande kostymer, har för mig att det var några slags 1800-talsutstyrslar. Till denna grundensemble tillkom ungefär lika många statister, däribland jag. Men ingen hade gett oss några direktiv om vad vi skulle göra så det var oerhört förvirrat. Salongen var fullsatt och föreställningen satte igång, men det rådde total anarki på scenen. Jag stor vid scenkanten och bevittnade det hela, skådespelarna och alla inblandade stod fullständigt oorganiserat på scenen och pratade, flamsade och skrek med varandra, helt oberörda av att det var premiärkväll och publiken hade sina ögon fästade på dem.
Jag blev så fruktansvärt stressad, minns att jag tänkte ”men shit, de här människorna har ju betalat för att se det här, vad håller de på med?”. Men på något sätt var föreställningen ändå igång, utan att någon hade någon aning om vad som skulle göras. Men vi skulle tydligen vara statister i alla fall, vi fick dock fortfarande inga anvisningar om vad vi skulle göra eller vara för karaktärer så jag bara drog på mig en randig tröja och tänkte ”jag får väl spela fånge då”. Och så smörjde jag in mig med kakao för att jag skulle se smutsig ut och sedan ut på scenen där jag haltande fick improvisera fram ett gräl.
Efter ungefär tre timmar då publiken var på väg att lämna salongen av missnöje var det någon av de ansvariga som ropade till sig alla för att vi skulle sjunga upp tillsammans. Jag var alldeles i upplösningstillstånd över situationen, så här skulle det ju bara inte gå till! Det var ju katastrof! Och nu hörde publiken dessutom hur vi sjöng upp, så oerhört genant!
Haha, ja kära värld. Det är inte lätt. Detta, ska dock understrykas, är absolut en av de mest lättförståeliga och normala drömmar jag haft på länge, det är rena diskbänksrealismen jämfört med vad som brukar försiggå i mitt huvud under sömn.
Om inte annat så kanske den här bloggen kan bli någon slags drömdagbok. Jag borde verkligen alltid skriva ner mina drömmar, men även om jag vetat det i flera år så har jag inte lyckats styra upp det. Detta kanske kan bli en port mot förändring.
Snart ska jag lära mig skriva bättre, kanske skaffa ett synonymlexikon, läsa mer och förkovra mig i litteraturens konst. Men jag har aldrig varit så bra på att bli hängiven, på det sättet. Leta upp fakta och kunskap på eget håll, ta till mig det och praktisera det. Det är en egenskap jag gärna skulle besitta. Men i sommar odlar jag ambition och driftighet istället för ringblommor, jag tänkte att de skulle vara i full blom till dess att mitt sista skolår börjar och då vara redo och ta mig på sina kronblad och sträcka mig mot mina drömmars mål. Väx med mig, fly me to the moon, visa vårar på andra ställen och sånt där. Vem som är från venus och vem som är från mars är oklart och speglarna immar igen. Jag är nersjunken i en fåtölj och vid mina fötter ligger diffusa kartor, genom fönstret kan jag inte skilja på gryning och skymning. Det ligger döda möss längs vägen här och det finns ett gult hus inte långt härifrån där det begåtts fruktansvärda brott. Familjen har spridits ut men hålls ihop på mycket fasansfulla sätt, andlighet och perversion i den morbidaste av kombinationer. Att en mor kan försvara en far och en son som gjort något sånt. I byn viskas det. Det finns platser som värker av all smärta de fått se, men några meter därifrån är marken alldeles lugn och slumrar i årstidsdrömmar. Det är bara ett andetag som skiljer allting åt.
Jag dansade mig svettig i köket till storsvulststråkar och fann mig liggande på golvet med Che Guevara- strumpklädda tassar i vädret. Spagaten funkar fortfarande men vrister måste lära sig maxsträckning och svankinhållning och linjerna, de ska brännas fast i ryggraden. Jag avundas dem som började innan egna viljan satte in.
Min hund är det finaste som finns. Han älskar bär. När vi var ute och gick förut gav jag honom körsbär och han blev alldeles lycklig. Han fick gå lös sista biten på grusvägen omgärdad av stenmurar och han dröjde sig hela tiden kvar några meter bakom då han stod och letade upp hallon i buskarna.
Jag hade en så kaotisk dröm i natt. En sådan där klassisk stressdröm. Jag drömde att Alingsås MusikTeaterSällskap skulle ha premiär för sin nya musikal, minns inte vad den hette dock. Min far var bl.a. Med i ensemblen och det är ju tillräckligt verklighetsfrämmande redan där. Det var en stor ensemble, 40 personer kanske, och alla hade helt otroliga färgsprakande kostymer, har för mig att det var några slags 1800-talsutstyrslar. Till denna grundensemble tillkom ungefär lika många statister, däribland jag. Men ingen hade gett oss några direktiv om vad vi skulle göra så det var oerhört förvirrat. Salongen var fullsatt och föreställningen satte igång, men det rådde total anarki på scenen. Jag stor vid scenkanten och bevittnade det hela, skådespelarna och alla inblandade stod fullständigt oorganiserat på scenen och pratade, flamsade och skrek med varandra, helt oberörda av att det var premiärkväll och publiken hade sina ögon fästade på dem.
Jag blev så fruktansvärt stressad, minns att jag tänkte ”men shit, de här människorna har ju betalat för att se det här, vad håller de på med?”. Men på något sätt var föreställningen ändå igång, utan att någon hade någon aning om vad som skulle göras. Men vi skulle tydligen vara statister i alla fall, vi fick dock fortfarande inga anvisningar om vad vi skulle göra eller vara för karaktärer så jag bara drog på mig en randig tröja och tänkte ”jag får väl spela fånge då”. Och så smörjde jag in mig med kakao för att jag skulle se smutsig ut och sedan ut på scenen där jag haltande fick improvisera fram ett gräl.
Efter ungefär tre timmar då publiken var på väg att lämna salongen av missnöje var det någon av de ansvariga som ropade till sig alla för att vi skulle sjunga upp tillsammans. Jag var alldeles i upplösningstillstånd över situationen, så här skulle det ju bara inte gå till! Det var ju katastrof! Och nu hörde publiken dessutom hur vi sjöng upp, så oerhört genant!
Haha, ja kära värld. Det är inte lätt. Detta, ska dock understrykas, är absolut en av de mest lättförståeliga och normala drömmar jag haft på länge, det är rena diskbänksrealismen jämfört med vad som brukar försiggå i mitt huvud under sömn.
Om inte annat så kanske den här bloggen kan bli någon slags drömdagbok. Jag borde verkligen alltid skriva ner mina drömmar, men även om jag vetat det i flera år så har jag inte lyckats styra upp det. Detta kanske kan bli en port mot förändring.
Snart ska jag lära mig skriva bättre, kanske skaffa ett synonymlexikon, läsa mer och förkovra mig i litteraturens konst. Men jag har aldrig varit så bra på att bli hängiven, på det sättet. Leta upp fakta och kunskap på eget håll, ta till mig det och praktisera det. Det är en egenskap jag gärna skulle besitta. Men i sommar odlar jag ambition och driftighet istället för ringblommor, jag tänkte att de skulle vara i full blom till dess att mitt sista skolår börjar och då vara redo och ta mig på sina kronblad och sträcka mig mot mina drömmars mål. Väx med mig, fly me to the moon, visa vårar på andra ställen och sånt där. Vem som är från venus och vem som är från mars är oklart och speglarna immar igen. Jag är nersjunken i en fåtölj och vid mina fötter ligger diffusa kartor, genom fönstret kan jag inte skilja på gryning och skymning. Det ligger döda möss längs vägen här och det finns ett gult hus inte långt härifrån där det begåtts fruktansvärda brott. Familjen har spridits ut men hålls ihop på mycket fasansfulla sätt, andlighet och perversion i den morbidaste av kombinationer. Att en mor kan försvara en far och en son som gjort något sånt. I byn viskas det. Det finns platser som värker av all smärta de fått se, men några meter därifrån är marken alldeles lugn och slumrar i årstidsdrömmar. Det är bara ett andetag som skiljer allting åt.
söndag 13 juli 2008
Ground control to major Tom
Jag skulle vara där som social brobyggare
Bålen ändrade smak under kvällen
Systrarna E var bedårande vackra i vanlig ordning
Jag hade klippt luggen lite innan, fast jag hade hål i strumpbyxorna
Killen med popförflutet kom ut ur skuggan och påstod sig vara den oslipade diamanten
Den indirekta grannen var ovanligt dåligt klädd för att vara honom
Och det lät Mats honom veta
Med besked
Så den specialbyggda dubbelsängen som var åtskild men ändå unison blev den förtvivlades tillflykt
Sedan var han ute ur huset och skickade lång och urskuldande kärleksförklaring till E, att de alltid ska flippa ur sådär
Ta det lugnt för fan
Men det är nog inte riktigt läge
När det inte fanns några begränsningar i alkoholmängd skapade inte jag heller några
Till slut ringde det
Jag satt under ett garagetak och då hade ruset satt in
Världen var blöt och snurrig
Nu minns jag bara fragment
Och kan dela upp konversationen i tre perioder
Religions-/existensdiskussionen
Krisen och hulkandet
Och sen väldigt mycket baby baby
Men nu får det bli en vit månad
För egentligen behövs det inga argument för att inte göra sådär
Det är väl bara vårat flyktbehov
Jag tänker igår och jag minns frusna vinbär musikerdiskussioner vinspillande svarta ögonbryn gråtränder
Det första uppvaknandet sen
Kl 07:47
Som sahara med ögon igenlimmade av gårdagens skönhetshöjare
Nu är det bara dagenefterklister
Märkligt, att vara såhär törstig
Så mycket som jag drack igår
Man skulle ju nästan kunna tro att det var något annat än fruktsoda i den där underbara bålen
Ja kära nån
Tafatt och tom
Men mätt
Saknande, oroande, men ganska lugn, inte direkt ångestladdad har inte gråtit idag
Teaterkommunisten sover nog nu
Och ser inte ner på mig mer än vanligt
Vi pratade bara en timma för länge igår
Bara säg nånting nu, utblotta dig lite
Snälla var svag
Sympatisvag åtminstone
Vänd ut och in på dig lite släng dig framför en lastbil
Om inte annat så för att låta mig se när du går sönder
Förlåt men
Det vore ganska befriande
Jag vet att du är din egen konsult coach terapeut rådgivare vapendragare
Men bara sänk din garde och
Kan du vara mjuk röd och gråthackandas
Det kanske vore skönt?
Det här handlade nyss om världens fest
Men det kan det ju inte göra hela livet
Så fånigt det här blev
Bara för att jag inte vill vara den enda som är svag
Gråter och sånt
Alla vill väl vara behövda
Jag har bränt mig på ena bröstet och har igen oräkneligt många blåmärken och får igen frågorna om
Shit, vem slår dig
Och nu har pillren börjat ge bieffekter också
Jag somnar snart
Har ju precis styrt upp en ny blogg och allt
Tänkte att det här skulle sluta bra
Eller i alla fall så jag skulle komma undan med det
Men nu blir sortien haltande ändå
Sluta läs
Lyssna på Space Oddity med David Bowie istället
Och sov sen
Bara gör det
Nu har jag läst igenom
Och det är ju bedrövligt hur tonårigt det låter
Oh god jesus crist
Time to fucking grow up
Därför borde jag verkligen bädda ner mig
Och praktisera personlig utvecklig i sovande tillstånd
Far above the world
Planet earth is blue
Bålen ändrade smak under kvällen
Systrarna E var bedårande vackra i vanlig ordning
Jag hade klippt luggen lite innan, fast jag hade hål i strumpbyxorna
Killen med popförflutet kom ut ur skuggan och påstod sig vara den oslipade diamanten
Den indirekta grannen var ovanligt dåligt klädd för att vara honom
Och det lät Mats honom veta
Med besked
Så den specialbyggda dubbelsängen som var åtskild men ändå unison blev den förtvivlades tillflykt
Sedan var han ute ur huset och skickade lång och urskuldande kärleksförklaring till E, att de alltid ska flippa ur sådär
Ta det lugnt för fan
Men det är nog inte riktigt läge
När det inte fanns några begränsningar i alkoholmängd skapade inte jag heller några
Till slut ringde det
Jag satt under ett garagetak och då hade ruset satt in
Världen var blöt och snurrig
Nu minns jag bara fragment
Och kan dela upp konversationen i tre perioder
Religions-/existensdiskussionen
Krisen och hulkandet
Och sen väldigt mycket baby baby
Men nu får det bli en vit månad
För egentligen behövs det inga argument för att inte göra sådär
Det är väl bara vårat flyktbehov
Jag tänker igår och jag minns frusna vinbär musikerdiskussioner vinspillande svarta ögonbryn gråtränder
Det första uppvaknandet sen
Kl 07:47
Som sahara med ögon igenlimmade av gårdagens skönhetshöjare
Nu är det bara dagenefterklister
Märkligt, att vara såhär törstig
Så mycket som jag drack igår
Man skulle ju nästan kunna tro att det var något annat än fruktsoda i den där underbara bålen
Ja kära nån
Tafatt och tom
Men mätt
Saknande, oroande, men ganska lugn, inte direkt ångestladdad har inte gråtit idag
Teaterkommunisten sover nog nu
Och ser inte ner på mig mer än vanligt
Vi pratade bara en timma för länge igår
Bara säg nånting nu, utblotta dig lite
Snälla var svag
Sympatisvag åtminstone
Vänd ut och in på dig lite släng dig framför en lastbil
Om inte annat så för att låta mig se när du går sönder
Förlåt men
Det vore ganska befriande
Jag vet att du är din egen konsult coach terapeut rådgivare vapendragare
Men bara sänk din garde och
Kan du vara mjuk röd och gråthackandas
Det kanske vore skönt?
Det här handlade nyss om världens fest
Men det kan det ju inte göra hela livet
Så fånigt det här blev
Bara för att jag inte vill vara den enda som är svag
Gråter och sånt
Alla vill väl vara behövda
Jag har bränt mig på ena bröstet och har igen oräkneligt många blåmärken och får igen frågorna om
Shit, vem slår dig
Och nu har pillren börjat ge bieffekter också
Jag somnar snart
Har ju precis styrt upp en ny blogg och allt
Tänkte att det här skulle sluta bra
Eller i alla fall så jag skulle komma undan med det
Men nu blir sortien haltande ändå
Sluta läs
Lyssna på Space Oddity med David Bowie istället
Och sov sen
Bara gör det
Nu har jag läst igenom
Och det är ju bedrövligt hur tonårigt det låter
Oh god jesus crist
Time to fucking grow up
Därför borde jag verkligen bädda ner mig
Och praktisera personlig utvecklig i sovande tillstånd
Far above the world
Planet earth is blue
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
