fredag 3 juli 2009
tisdag 24 mars 2009
what I'd be without you
och åt ananasringar ur en konservburk
med en gaffel och Brian Wilson sjöng bara för oss
God only knows
mitt i kaoset
i ditt som just blivit vårt
min landningsbana täckt av nymålade hyllplan, medlemsrabatter och röd quinoa
premiärrosorna skrumpnar och rasar ner från fönsterbrädan gång på gång
jag som försöker komma på hur jag ska slippa leva med mig själv
och hitta strömbrytaren till alla svarta och gröna tankar
jag borde skämmas
torsdag 12 mars 2009
jag behövde bara tömma mig lite
Idag har jag köpt nya färgpennor, mapp till noterna och anteckningsbok av marimekko
tejp, skulle affischerat för Katja Kabanova men så försvann en från förförra generationen och det blev ett hål i ett hjärta i Norrland
när hon hämtat sig efter första hackskaket skrev hon om djur i en brun bok i ett väntrum
och sedan kom systern, och så var de systrar
Yngst av mina äldre försökte ta sig ur allt men kom bara halvvägs, eller vem vet var på vägen han vändes
nyomvänd och allt med nygjutet ljus
och snart en tatuering för att offentliggöra och dra en linje mellan hans och deras, inte samma Gud
Vraket jag var blank
men det var oväntat
och givetvis fruktansvärt
Satt en meter från sveriges kortaste och bästa manusförfattare
med mörka skuggorna runt ögonen och med sin Strindberg-t-shirt och paralleller mellan mitt tonårshjärtas hjältar och japanska svärdsmidare har han en liten stol i ett ganska fint rum i mitt hjärta
självcentrerad och efterkonstruerad men jävlaranamma, på rätt sida
massor av tics, glas och kolsyra, det verkade klia överallt
han berättade om succéerna och mästerverken, om SVTs klippningskrav, om att han bara tycker om människor när de håller sig i hans huvud
och den största kalkonen (jag minns recensionerna) som fick honom att åka till Italien en månad över jul förra året
och jag ville berätta för honom att jag mötte honom utanför santa maria maggiore på julaftonskvällen men dottern var sjuk så han skyndade bort
så det får han väl aldrig veta
Jag har två elle tre eller inget hem
där jag är mest sjunger en operastudent upp i badrummet på mornarna när jag försöker somna om
men Han missar bussar för att Han fastnar hos mig
och det är det som gör det värt det
det står tomma juicepaket över hela diskbänken och müslin torkar i de odiskade skålarna
vi slänger så himla mycket mat och vi köper så himla mycket mat och ändå har vi aldrig någon mat
smutstvätt kan inte skiljas från vad som är rent och när vi väl tvättat blir kläderna kvar i tvättstugan i flera dagar och när vi väl ska hämta dem har någon hällt massor vatten på dem och de luktar suspekt likt sur filmjölk
en tvätt hade någon slängt, en aprikosfärgad handduk lämnade jag kvar där, käckt att ha en handduk i tvättstugan
Hårborsten är borta och jag var dum nog att ha i löshåret när jag gjorde annat än stod på scen
monologer och sånger är inte valda än och just nu är den vägen inte min vän
jag försöker förbereda mig på antingen en sommar som maskot och guide för en viss turistbåt med ett groddjur som symbol eller så åker vi dit nu, till Palestina
”I resist, therefor I am”
Golanhöjderna vs. Göta kanal
Dr Glas lärde mig något viktigt om den konstanta och den temporära viljan
- mycket viktiga att skilja åt
Jag såg Pretty Woman för första gången idag
har aldrig tyckt att Julia Roberts är speciellt snygg
men jag blir alltid extra kär av romantiska filmer
du jag kampen och chokladfonduen
men just nu drömmer jag bara om en dammig vindsvåning i Rom
med en blommig balkong
petunior, rosor, murgröna, solrosor
en persiskmatta
och en perserkatt
jag smygdrömmer om cigarillröken och vinet
boktravarna, påmagenläsande
skira sommarklänningar, transparent till solprickiga huden
jag får inte sola igen förrän jag låtit herr eller fru doktor ta en titt på födelsemärket på höger hand som plötsligt finns med mörka prickar
axessakuten är stället man hänger på
min jazzlärare är runt 50, har blond ananastofs och avslutar varje mening med ”fem, sex, sju, ått!”
hon ringde mig idag och frågade vart jag var i hennes liv (inte ordagrant men, jaja) och att hon tänkte på mig
det var fint tyckte jag,
men nu har jag varit för tyst och med bara rygg mot mitt hjärta för länge
nu tar texten slut och jag ska bli förvånad för hundrade gången idag att jag får ha det här
onsdag 4 mars 2009
"Nu lyser himlen där du går"
Vi ska ha vita kläder på konserten. Alla ska ha det. Men alltså, inte bara vitt som i vitt VITT, nej man kan ha äggskalsvitt, eller white board-vitt, eller risifrutti-vitt, eller beigevitt, eller gräddvitt... Variationen känner inga gränser.
Elitisten i mig störs i sin stilla sömn.
fredag 20 februari 2009
landet ligger
Så jag stannade hemma och sov. Ställde klockan först på 10.30 men det slutade vid 13. Om jag inte ställde mitt alarm skulle jag säkerligen sova till 15-16. Det här kommer sluta med en vägg eller en väg(till karriären då förhoppningsvis).
Nästa vecka har vi premiär med vårt sceniska musikprojekt i skolan och på fredag är det premiär med Musikalafton. Skola 8.30-16.30 varje dag, rep i Alingsås 17-23. Jag försöker systematiskt bygga upp en pepp och samtidigt tänka logistiskt. Ska jag ta med mig klädombyten till Alingsås(eftersom jag typ inte kommer hinna hem någon dag och byta kläder)? Hur mycket frukt ska jag köpa, så jag håller mig uppe? Vilka frukter är bäst? Vilka skoluppgifter kan jag ta med och jobba med när vi väntar? Vad ska jag ta med för tv-serie som vi kan kolla på när jag inte orkar plugga i pauserna?
Detta och tusen saker till.
jag känner mig heller inte alls färdig med någon av mina karaktärer till föreställningarna, till skolan har vi varken skrivit klart manuset eller gjort klart koreografin. Jag försöker studera in Diana Ross' moves och applicera på Dreamgirls(och jag har för övrigt inte ens sett filmen). Och min röst har fortfarande inte blivit bra. Hmm, nu känner jag att det börjar sjuda i magen på ett oroväckande sätt, det är nog inte konstruktivt att rabbla upp allt man är stressad över såhär, allt man försöker hålla undan blir obehagligt synligt.
Jag är inte så himla bra på att ta hand om mig själv, gissar att det är det min kropp hintar om genom att aldrig bli frisk. Jag lyckas därför inte finnas till för någon annan just nu heller. Lyckas knappt ens svara på sms eller på fejan. I'm sorry.
onsdag 18 februari 2009
when will you accept yourself?
för lång och för smal för mitt ideal, för kort och för tjock med fel mått för deras.
Varenda bild och människa ska ställas jämte en och mätas på alla ledder och skådas i alla ljus, man vinner sällan en sådan match.
Sådana här tankar skulle ju stanna i tonårsrummet tillsammans med Kent-planscherna?
we care too much about the things we lack.(tänk att jag skulle citera det igen)
Nu ska jag färga ögonbrynen.
tisdag 10 februari 2009
Sådant jag egentligen inte visar
något utanför våra kroppar hår karriärer visioner självransakelse (eller bristen på den)att rikta sin uppmärksamhet mot
fåror i jorden
niomånaderslivet
kanske något skadeskjutet
att mata hålla om
så etsade vid framåt att vägen virar sig rynt synen
ambitionsasfalten minimerar vårt fönster ut
tonar ner allt omkring det enda belysta
de här svajande tonerna drar mig tillbaka i år och lungorna kippar efter rök
plötsligt kommer de avlagda gudarna upp från källaren och börjar trängas i hörselgången
använder de gamla medlen för att komma åt mig
ljudkrokar att haka fast i det jag inte håller tillräckligt hårt eller nära
man vill gärna tro att det är revbenen som är buren runt hjärtat
kalkväggarna som stegarna inte räcker över
se över och ut
ut genom kalken och ut ur skinnet
ta med sig blodet som något hett och pulserande men inte mer en det
inte som rep eller barriär
bara som rött som får forsa
då kan det få följa med
men ut ur kalken och ut ur hornhinnorna
snabbt slut nu jag kommer ändå inte ut
inte som i att ge upp
vi behöver väl inte kalla det så
måndag 2 februari 2009
vaniljsocker när jag skulle skrivit om checkpoints
Nu lagar jag mat, fullkornsspagetti, röda linser och vitlöksstekt babyspenat. Eftersom jag har en karl som är vegetarian men inte gillar vegetarisk mat får man passa på när han inte är närvarande. Jag lyssnar på Parade och försöker lära mig You Don't Know This Man. Åh, vad jag skulle ge för att ha all tid i världen till att förbereda mig för sökningarna. Sitta i lugn och ro med monologer och låtar och verkligen jobba med dem, inte bara lära mig melodin eller utantill och sen lägga i mappen. Dessa halvmesyrer är bara frustrerande.
Jag glömde min almanacka idag och oj, det märktes. Mitt enda försök till struktur var utom räckhåll, jag blev lite farträdd.
Mitt huvud känns som ett hav med massa kringspritt gods runtflytandes. Det kollideras och stänker och jag lyckas inte hålla fast i något mer än ett par minuter, jag är inte direkt ett under av kreativitet just nu. Jag vet en annan som lanserar århundradets idé 10 gånger om dagen men tyvärr lyckas jag inte erbjuda så mycket mer än rättstavningar och enstaka välformuleranden.
I fredags var jag på mitt livs första arbetsintervju. Det var trevligt och jag snodde med mig ganska mycket choklad. Men, med 300 lediga jobb varav 190 fastfood och typ 4000 sökande så är chansen nog inte så stor. skönt att jag inte insett det än.
Benvärmarna på och Rs för stora dansskor idag, eftersom mina andra ligger i ett skåp i Alingsås sedan en vecka tillbaka. Jazz ikväll, rich dirty beautiful wööh. Jag ska rita av min danslärare Kristina någon dag. det blir roligt.
onsdag 28 januari 2009
pointless
Pappa har en nära vän som är nära vän med Obama
En mage fylldes med cancer och en mamma tömdes på ork
Vi är spioner eller terrorister och tar ut batteriet i telefonen för att ingen ska höra
Markerar en översikt med blåa och röda prickar
Min klarinett har blivit stulen
Olåsta skåp är inte att lita på var de än står verkar det som
Min älskade är sjuk och knastrar halstabletter och har ljuset tänt hela nätterna
så jag sover själv
Hamlet och En Midsommarnattsdröm ligger på mitt sängbord
Jag har en mapp med monologer också och just nu känns det ok
Jag gillar Helena
Och ibland känner jag mig trodd på
Om en timme ska jag åka och dansa balett för Carlos
Han dansar i 3x boléro, jäkligt grym alltså
Mina prestationer är en annan femma
Jag går i skolan mellan 8.30 och 16.3o det går till och med fort
Blir aldrig riktigt frisk och hoppas verkligen på näringsbrist
Ska på min första arbetsintervju på fredag
Och i förrgår sökte jag jobb som paddanmaskot
Karriären nalkas
Jag känner't
Jag och mamma gråter åt den vita fosforen
Men förhoppningsvis kommer snart ett skepp lastat
Det här är ett lätt sätt att skriva för man kommer nästan undan med osammanhanget
Ingen filmfestival för mig i år förutom en film imorgon
Med världens finaste Göteborgare med trasigt knä och reflexväst
och lyckligaste rynkleendet
Anna säger att jag är lik McKey i Topmodel
haha säger jag
Våran Roxanne-koreografi blir grym gör nästan lite ont
Pengar som slängs på horor är ett vinnande koncept
Nej nu får det vara nog
Mat
Sömn
Varför går det inte att betala till bankgiron med internetbanken?
Måste vara nått med elektronkortet
Ingen idé att fortsätta gå till jazzhuset varje torsdag och vänta på att bli hämtad av Birgitte Bardots dotter
Släpp det
Jag vill ha vigare rygg, det kunde man väl iallafall förtjänat när man ändå har syndromet
Mia och Klara har börjat igen
En ledig helg nu, den sista innan slutet av mars
Jordgubbar och chokladfondue i badkaret
Nu får det vara nog på riktigt
onsdag 21 januari 2009
I'm dilling, I'm dilling about
Kära hjärtanes så dilligt det blev. jag borde väl hålla mina avskrivningar för mig själv, men nu är det så att det blir liksom gärna inte av att jag skriver om jag inte har för avsikt att exploatera det på internätet. vad det nu säger om mig, eh.
Mölndal är blått och jag längtar tills det blir varmt och håltimmarna blir soltimmar på gräsmattan utanför.
Igår tappade jag en hårddisk i golvet också. Den så kallade grädden på moset.
Idag balett och jazz, imorgon balett, i övermorgon Wendelsbergs revy, på lördag musikalrep, på söndag likaså, på måndag jazz... och ja, ungefär så ser min vårtermin ut.
tisdag 13 januari 2009
TÄNK OM MAN HADE ETT LITET DJUR
Jag gick hem till mormor och morfar efter skolan för att hämta deras reservnyckel, R och jag bor nämligen hos mig ett tag och då ska han kunna få komma och gå som han vill. Jag kom mitt i deras bjudning, ganska roligt att få bevittna hur par strax över 80 umgås. Paren sitter mitt emot varandra och man äter toscakaka, chokladbiskvier,vetelängd med allt möjligt götta såsom vaniljkräm äpplemos och glasyr. Det pratas om huruvida Fässbergsgymnasiets aula eller Möllan är Mölndals största samlingslokal, handikappsparkeringstillstånd och drar anekdoter rörande botaniska trädgårdens fd. chef. Senare förflyttar man sig till övervåningen för att se på en videoinspelning av en helgmålsringning från gamlestan i Luleå. Dessvärre blev de två fjärrkontrollerna lite av en teknologisk överdos för de båda herrarna som frenetiskt tryckte på knapparna, och man fick ställa in dagens höjdpunkt.
Nåja. Ganska gulligt.
I fredags var jag ganska vrakig och när R ringde och frågade om jag skulle hänga med till "staggen" (Stage Door)tvivlade på om jag kunde hantera nån social kontakt alls. Men jag tog mig i kragen och pallrade mig dit och hade en god stund med honom och hans klasskompisar. Efter en stund ledde diskussionen in på Blondinbella och kvällen slutar med att alla följer med hem till oss och vi käkar crostini, ostar, chips och kollar på Let's Dance. Första gången för mig, men tja, varför inte. Det är ju faktiskt ett ganska ballt koncept. Min hatfascination för Blondinbella made me do it.
Både lördagen och söndagen var rep med AMTS i en konstig studio med provisorisk scen, sågspån på golvet och folierör i taket på en ödslig parkering. Det är fortfarande svårt att se något annat än utspridda pusselbitar av olika kvalité men förhoppningsvis får man väl en klarare helhetsbild av hur föreställningen kommer bli.
Efter två skoldagar och en halvtuff helg kände jag att jag behövde ta igen mig, och skippade måndagen i skolan. Hade dåligt samvete hela dagen och har ångest än, kan inte se någon av musiklärarna i ögonen för att jag inte lyckas ha koll på mina noter eller få ner mina melodier i prickar rader kors- och b-förtecken.
Men, var jag än kommer hamna i höst så tror och hoppas jag verkligen att det inte kommer vara lika splittrat som nu. Nu är jag på så många ställen samtidigt och allt måste gå vägen. Jag kan inte prioritera bort nått. Fick två väldigt positiva omdömen i skolan idag men vet även att jag verkligen måste skärpa mig, kan inte äventyra betygen nu.
Nu sitter jag och skriver ut noter till Rich Man's Frug som jag fått igenom att ha med i vårat sceniska musikprojekt, det är åtminstone ett ljus i 4timmarslektionen. För 9 månader sedan var det morgonen efter en efterfest i Alingsås med Shakespearemonologerna, frukosterbjudandet och dagenefterångesten.
And it's still going strong.
Nu när jag läst igenom det här märker jag att jag byter tempus i var och varannan mening, väldigt fult, men jag orkar inte skriva om det hela nu, love it or leave it så att säga.
onsdag 7 januari 2009
Ungefärlig årssumering
Februari: Minns inte så noga. Mådde nog ganska jävligt. Gjorde mitt fantastiska falskleg i paint. Söp rätt mycket, gjorde misstag, grät på bussar och spårvagnar och sånt.
Mars: Inleddes med en fruktansvärt misslyckad utekväll på Underjorden. Spydde i konsertsalen, tappade bort iPoden och HDK-tröjan och blev hemkörd av en svinig taxichaufför. Någon vecka senare blev jag magsjuk, fick gå hem från skolan och spydde i en kastrull.
Jag flyttade från Charlottenhöjd till min lägenhet, ett så kallat lyft.
Jag började tröttna på att gå ut, spenderade typ varje dag på Ahlströmerteatern, repandes inför A Chorus Line. Skoldagarna gick mest ut på att dra citat på jamaicanska. Håkans nya kom och jag grät till Kärlek Är Ett Brev Skickat Tusen Gånger. Träffade mannen i fråga i samma veva och tackade stammande. Fyllde 18 och den dagen var ganska hemsk vad jag minns. Var oförmögen att styra upp för mig själv.
April: A Chorus Line hade premiär den 4e och kommande helger var bara föreställningar. Den 12e träffade jag en viss Rikard på en efterfest det mesta förändrades. jag åt sushi för första gången, var vaken hela nätterna, fick lära mig var man kapar översättningsmaskinen på operan, fick PAXAD skrivet i pannan med läppenna, steppade i kön på Ica. Blev kär. Igen. Jag kom full till skolan en morgon också, skrev ett svenskaprov. Minns inte riktigt hur det gick på det provet.
Maj: Jag tappade bort min mobil i ett omklädningsrum på Myrorna, blev en del av Sveriges besatthet av Björn Gustafsson, hade godisförbud, introducerades för Complete Vocal Technique och en hel del annan visdom.
R flyttade till Vimmerby, jag fick mitt respektivekort och åkte till Astrid Lindgrens Värld för första gången den sommaren. Introducerades för alla där och jag och R tvingades definiera vår relation, hur det gick tror jag ni vet.
Det var mycket skola, mycket planera tillvägagångssätt för musikalartiststudierna.
Juni: var väldigt väldigt varmt. Det brann på tågrälsarna och våran brunn sinade. Jag paniksolade och började bleka håret igen med målet för sommaren "sunkissed redhead with blonde highlights" (HAHA). Fler resor till ALV och två märkliga tågmöten; en irakisk flykting som ville diskutera svenska byxmyndighetslagen med mig och en korpral som lät mig bli den andra att känna till hans alldeles för långt gångna lungcancer.
Jag och Maxime åkte till Frankrike och hade en underbar vecka som präglades av landsortsromantik, fantastisk mat, vin varje dag, två galna utekvällar och promenader genom Paris på mycket olämpliga tider. Midsommarnatten spenderades på en bänk på Kastrup.
När jag kom hem gjorde jag massa muffins i cernitlera och en dag tvingade Rikard upp mig i bergochdalbanan (JA, den vanliga Lisebergsbanan). Jag hade blå läppar i en vecka.
Juli: Jag sov nog väldigt mycket, var mycket hos päronen. Och i Vimmerby naturligtvis. Och när R var i stan bodde vi hos hans päron.
Efter en hemsk snedfylla med långt förbjudet fyllesamtal inleddes den vita månaden, som i princip pågått sedan dess. Jag övningskörde för första gången, sjöng karaoke på Harrys i Vimmerby, åt kräftor för första gången och och tog mina blåmärken bortom kvinnomisshandelsnivån.
Var på andlig input med de övervintrade hippiekristna men blev inte mindre religiöst disorienterad för det.
Jag upptäckte också Stanislavskij vilket faktiskt betydde otroligt mycket för mig, blev intresserad av teater på ett helt nytt sätt.
Och så planerade jag naturligtvis danskurser och de där tillvägagångssätten i oändlighet.
Augusti: kraven och förväntningarna gick 3000 meter över havet, jag kämpade med de grekiska dramerna, började dansa 5 gånger i veckan, hade typ konstant träningsvärk. Och så skaffade jag Facebook och fick en helt ny plats i etern. Började trean och fick ett riktigt götta schema med sovmornar varje dag utom en.
September: hade sömnsvårigheter men styrde upp det med muskulär avslappning innan läggdags, började en teaterkurs på Unga Folkteatern och tappade förtroendet för Balettakademiens teaterundervisning. Musikalafton satte igång. Började hänga mer och mer i Kallebäck och mer och mer på Artisten.
Oktober: Jag fick min diagnos, Ehler-Danlos syndrom! Lika bra att ha en etikett på freakshowen.
Annars bodde jag mer och mer i Kallebäck, skar av mig en bit av pekfingret (något som jag stolt visade upp för alla, varesej de ville se eller inte), drack en mojito på Sky Bar, fick min axel ur led i ett opassande ögonblick. Var på Storan två gånger, den första slutade med att jag träffade Björn Gustafsson och avrättade för alltid all kändisromantik, den andra orkade jag och Mackan inte ens fullborda det vi var där för att göra (se Fatboy) eftersom förbandet hade slått ut all tilltro till rockabilly och mänsklighet.
De tre orden blev sagda och allt blev bara bättre.
November: skolan började bli ogod, jag började halka efter och sånt. Där är jag fortfarande, det suger. I övrigt såg jag på Top Model i stort sett varje dag, fixade sångelever åt Rikard, sov och åt alldeles för lite, såg minst 10 Beckfilmer, hade julmysfika om nätterna, började affischera för Operan, började läsa Blondinbellas blogg regelbundet fast det bara skapar hat hos mig, klädde ut mig till Sweeney Todd, var statist i pinsammaste programmet och fick möbeltassar påklistrade under klackarna av en långhårig arrogant ljudtekniker.
December: var hemma i min lägenhet typ 3 gånger, sov där typ en natt.
Julstämningen fanns där, det var snöspray i fönsterkanterna, pepparkakshus (som iofs åts upp ganska snabbt när det var för längesedan storhandlingen) och en dörr helt klädd som ett paket. Det var mycket stressigt i skolan i slutet med arrangeringsuppgifter, lussetåg, julkonsert, hälsopedagogik, gympa.
Jag såg 3xBoléro som jag utnämner till bästa föreställning i år, fick en roll i en obetydlig kortfilm, men ändå. Mat- och sömnbristen tog ut sin rätt och jag kollapsade, wööh.
Julen med storfamiljen och även en sväng till Rs släkt. Julafton var bästa julbordet med julskinkan kvar som ända traditionsenliga rätt, O helga natt, aktivistbrodern släppte gränserna och ylade O store Gud trots ateismen, Mattias blev vrölsjuk och tog vrakigheten till en helt ny nivå med den gula slokande quiffen och julklappsutdelningen mumlande på måfå.
Sedan kom attackerna i Gaza, vi demonstrerade och köpte 300 ljus för dödsantalet som sedan dess bara stigit.
Nyår var blamage, tacos, fjortisar, tjocka hästtjejer från Lilla Edet, Black Jack (som jag var tvungen att lära mig i brist på bättre aktivitet), sällskapsspel, tung och dyngrak kille med sexistbeteendet, urartande i galnaste fyllebråket. Men jag hade åtminstone min R där, det är värt allt.
tisdag 6 januari 2009
raketer
lördag 20 december 2008
Episode nr 17
Varje dag den sista tiden har jag tänkt jagklararennatttillutansömn och det har jag väl på sätt och vis också gjort. Det var ett tag där då både mat och sömn nästan helt lyste med sin frånvaro vilket resulterade i en återuppstånden infektion och ny penicillinkur, fortsättning på förkylningens följetång och allt tätare gråtattacker som nådde sin grand finale mellan fyrans spårvagn och mitt hallgolv. Jag blev ett psykosomatiskt yttersta bevis, ett barn som inte har verktygen att hantera så avancerade faktorer som mat och sömn.
Och ångesten över ångesten målar spiralen.
Men, det finns botemedel, och i detta fall var de pinsamt lättåtkomliga.
Har nog fortfarande ett ganska rejält sömnunderskott men matvanorna har åtminstone blivit mer intakta.
Stressen lever dock vidare trots jullovsintåget, det skvalpar av försenade stråkarrangemang, mongogympan som missköts, en hälsopedagogikskurs som läses vid sidan och flyter ut, affischeringsjobbet, planering av nästa termins dansupplägg, julklappar, nyår, att finnas där alla är och finnas för alla. Och så intagningarna som närmar sig med stormsteg medan jag står still. Ett slag ska man möta med samma kraft om man vill komma undan hyfsat oskadd, en taktik som jag kanske borde applicera även på detta.
En gång i veckan placerar jag min bleka lekamen mellan två glasskivor med cancerogena lysrör under, skiner bort fläckarna till förmån för nya och tätar genomskinligheten.
Mamma utbrast ”vad brun du är!” när jag kom hem tidigare idag, vilket i och för sig var årets skämt men som kanske ändå visar på något slags resultat. Eftersom denna aktivitet dränerar huden på vätska ger en snålskjuts in i åldrandet borde man kanske kompensera med diverse dyra föryngringsprocesser, men någonstans måste ju ändå fåfängelset ha sina gränser.
Nu är jag nervös också. Mina svaga nerver känns för övrigt som mitt största hot i karriärsfrågan. Vi hade julkonsert i torsdags och på genrepet blev jag så nervös så jag fick muskelryckningar i ansiktet. Helt utanför ramarna kring vad som är okej. Kanske borde dra ett pass muskulär avslappning med herr Uneståhl innan jag placerar mig själv med mina fragila nervositetssensorer på en scen.
Anledningen att jag sitter här och smådarrar för mig själv är att jag har en audition imorgon. En lagom suspekt kortfilmsaudition som jag knappt vet om jag vågar gå på, men jag har tänkt styra upp en livvakt och bege mig dit. Jag har ju ingen som helst sådan erfarenhet. Hade jag haft det hade det i och för sig säkerligen inte haft en lugnande inverkan, nerverna verkar vara helt oberoende av erfarenheter och darrar på fristående från all övrig personlig utveckling.
Mattias ska få läsa manus mot mig ikväll. Det är inte fritt från språkliga fel.
Såg för övrigt 3 X Boléro på operan här om dagen, såå fruktansvärt bra. Känns som att jag lovordar föreställningar på löpande band här, men det är oundvikligt. Min balettföreställningsoskuld togs med bravur, jag är sådär begeistrad som jag vill bli. Man vill ju ha suggestionen, det är inte roligt att lämnas oberörd.
Se här:
http://www.grymtmusikalen.se/bolero/bolero.html
Dags för manusläsning och julklappspyssel.
onsdag 3 december 2008
Julhypotesen
Teologiska och marxistiska diskussioner kommer blandas med inbitna essäer om analoga syntar och kanadensiska hockeyspelare, hundskall, arabiska slagord, mongolsk strupsång, annan sång, pianospel i diverse genrer, och andra mer eller mindre oprovocerade läten.
Jag peppar. Maten kommer vara gastronomisk, stämningen SKA vara tjollning.
Julstämningen har förövrigt redan infunnit sig i min temporära bostad i Kallebäck. Jag och Rikard har haft julfika flera nätter i rad och hans entusiasm inför pyntandet och stämningsskapandet var lika oväntat som bedårande. Hela ytterdörren ser från utsidan ut som ett gigantiskt paket då den är helt och hållen inslagen i paketpapper, med band, krans och julklappsetikett istället för vanlig namnskylt. När jag kom hem härom dagen var han mitt uppe i pepparkakshusbygge. Det har även snösprayats i fönsterkarmarna. Jag kanske borde börja oroa mig, innan jag vet ordet av slutar det väl med att vi halkar runt i rosa glasyr runtssnubblandes på marsipantomtar och fikon i tomtens egen verkstad. Jag ser fram emot fortsättningen.
torsdag 27 november 2008
extra ointressant
Igår såg jag Måsen på Backa. Den var fantastisk. Okej, jag är varken någon Tjechov-kännare eller speciellt bevandrad i dramatik alls (än!), hade jag varit det hade jag säkert bedömt spektaklet annorlunda. Men efter att ha läst halva manuset (hann inte läsa hela innan föreställningen)så tycker jag verkligen de fångat stämningen. Och så fint skådespeleri. Var alldeles uppriven efteråt, det var så mycket starkt. Äsch, det blir inget bra med de här tafatta försöken till recension för antingen blir det skoluppsats eller så blir det patetisk på annat vis. Bara ta mitt ord på att den var fantastisk och gåochse.
En annan sak som fyller mina dagar åtminstone mellan 16 och 17 och ibland även mellan 9.40 och 10.40 är ett program som kallas Top Model med en brutta vid namn Tyra Banks. Mitt hjärta har alltid slått lite extra hårt för det här programmet, förr i världen brukade jag spendera söndagarna hos mormor och morfar när det gick typ 7 avsnitt efter varandra. amazing. Jag tycker verkligen att det är sjukt inspirerande även om jag är medveten om hur fånigt det också är. Säsong 7 tog slut förra veckan och avslöstes av säsong 8 som går nu. Säsong 7 följde jag till punkt och pricka och lärde mig alla deltagarnas namn och hur de hade betett sig på det och det fotoshootet (hm, bra språk.). Men kulmen nåddes väl ändå i det avsnittet då det hade några slags dramaövningar för att få modellerna att kunna uttrycka sina känslor (bara det liksom, haha) och Caridee blev väldigt känslosam och bröt ihop. Då grät jag också i TV-soffan. Rikard drog en djup suck när jag bekände detta och fällde kommentaren "det är typ som att erkänna att du är borgerlig" (illa, illa!).
Jaja, nått måste man ha sin tillflykt i, för mig råkar det vara ett tv-program med rådjursögda pullor på bambiben.
Snart ska jag åka och dansa balett, sista gången för terminen. Gillar inte att det kommer vara flera veckors uppehåll, man tappar det så himla snabbt.
Jag funderar på den ultimata musikalmaskeradoutfiten till AMTS's fest på lördag, jag har några goda idéer, men det krävs uppstyrning. Jajaja.
Nej, nu tog orden slut innan de knappt hann skärpa sig. okejhejdå.
torsdag 20 november 2008
Hittils/än så länge
trying to sweep it rid of the lies
we've written inside our eyelids, I
don't know how to stop believe
there's a mirror in every windowpane
every thought of that kind keeps me in my frame
draws me back from we're I aim
we're too close not to fight
I'm the only one who can set me free
my greatest tormentor is the voice of me
being enough is the last thing you will be
if you keep punishing yourself
måndag 3 november 2008
Din ungdom
Så, helgon, skunk, bilddagboken, fejan och filmcafé (som nu i och för sig inte är en vanlig community, men går ändå under kategorin), till er återkommer jag alltid, även om jag i perioder kan vara frånvarande och inaktiv så tvivlar jag på att jag någonsin kommer kunna klippa banden mellan oss.
Jag menar, på helgon kan man ramla in i latexbeklädda BDSM-utövare och få en ny subkulturell insikt, dessutom är detta communityn som har absolut högst nostalgihalt. Sedan är det ju alla de där 40 miljoner fasansfullt genanta dagboksinläggen som jag knappt vågar läsa av skam men ändå inte kan med att radera.
Skunk har hela sin poäng i dagböckerna, där kan man låta sig underhållas i timmar av anekdoter och iakttagelser i Göteborgsindiens tecken (jaja, den har väl några poänger kvar.)
Bilddagboken är mest meningslös men absolut mest beroendeframkallande. Vimmelbilder, mingelbilder, festbilder, bilder med långa bildtexter om hur förtvivlad respektive euforisk användaren är, photoshoppade bilder, egobilder, webcambilder etc etc i oändlighet. Kanske sitter jag och går igenom bilddagbok efter bilddagbok för att påskina för mig själv att jag visst hänger med i vad som händer och följer med i mina vänners liv. Jag anar att det till stor del är en illusion. Mitt eget konto består till största delen av långa bildtexter som är helt ovidkommande för ca 85% av bevakarna och bilderna är inte mycket att hänga i granen heller. Men även denna sida är en fruktbar källa till snokande och överflödig information som kan trollbinda mig i timmar, trots den totala meningslösheten.
Facebook har jag nästan inte ett ont ord om. Eftersom man inte kommer in på människors man inte är vän med sidor så blir snokandet begränsat och det blir lättare att hålla cyberdillandet på en behärskad nivå.
Filmcafé är ju som sagt inte en vanlig community men möjligheterna till långa snoksessions flödar. Snokande på filmcafé är oftast inte upplyftande. Jag menar, att ramla in på en 4-årings sida vars CV börjar vid födseln och rymmer så många skimrande meriter får mig att känna ett vagt misslyckande.
Det finns förvisso alltid någon som är sorgligare än en själv och det är ju den eviga räddningar.
Att bli nekad statistjobb i Andra Avenyn liksom, tillåt mig undslippa ett bittert småleende. Jag menar, jag skulle vara uppriktigt generad över att låta mig nuna synas i den något hafsiga serie men JUST DÄRFÖR. Det är inte utan att man överväger kapitulation, varför inte bli en hängiven häftstiftsfabrikant istället. Till exempel.
Jag vet inte vad det är med mig, hur jag kan finna det så fascinerande att följa människors liv på detta vis. Jag menar, vad har min kompis kompis kompis dagens outfit med mitt liv att göra? Eller att följa en konversation i någons gästbok, som jag antingen blir provocerad och upprörd av eller som går mig obemärkt förbi? Jag låter som en stalker. Men jag tror inte man kan kalla mig det, för jag har inte direkt inriktat mig på ett specifikt offer, jag bara rycker bitar ur folks liv och synar dem i sömmarna. Modebloggare såväl som indiepojkar och emokids.
Detta är ingen speciellt konstruktiv sysselsättning. Den stjäl massor av tid och är inte uppbygglig alls på så sätt att den resulterar i att jag blir oförmögen att ta tag i viktigare saker, den leder till en hel del jämförelse och likaledes också ångest, den ger mig INGENTING.
Också ska man försöka ta sig själv på allvar.
Bloggar är ju ett kapitel för sig, även om jag misstänker att det redan finns en svällande skara som med liv och lust spyr galla över Blondinbella. Kanske borde jag låta bli att lägga min energi på att bli hetsad av hennes kompletta iq-befrielse och istället laga min cykel, beställa klipptid, styra upp mitt CV och kirra jobbet, komma fram till om det blir Kuba eller Palestina över jul, hitta en lämplig monolog att jobba med, komma igång med min muskulära avslappning och mentala träning, styra upp terapi, sola solarium, hitta på logiska tankenötter och rannsaka mig själv.
Nu ska jag återgå till Antigone. Någon slags kulturell motpol till oceanen av nätsamhällen är av yttersta nödvändighet.
(Sedan har egentligen ett stor kärleksbrus i magen som jag bara vill släppa ut, men jag ska försöka låta bli sådant sentimentals förälskelsedill. Men kors i taket vad jag är kär.)
lördag 25 oktober 2008
The rhythm of life
Det här med bloggande får aldrig riktigt något flyt för mig. Jag kan väl fortfarande delvis skylla på att jag inte har något Internet och det försvårar ju naturligtvis möjligheterna till det där kvicka skrivflowet man någon stans eftersträvar.
Just nu till exempel, så sitter jag i ett blått rum någonstans mellan stenmurar och fält och skriver på en gammal Dell med defekt tangentbord, man kan ju alltid låta fingrarna åka slalom och se varthän det leder.
Kanske är metoden att bara försöka skriva så ofta och mycket man kan och inte lägga speciellt mycket vikt vid relevans och innehåll, så kan man hoppas att sådana kvaliteter letar sig in bland raderna ändå.
Jag har länge tänkt att jag skulle skriva något om varför jag helt tappat intresset för uteliv, ja det som en gång i tiden (skrämmande nyss) var en väsentlig del av mitt liv får mig nu att känna trötthet, frustration och avsky. Jag har blivit ungefär 40 år äldre på den fronten, innan jag vet ordet av är jag väl distriktsledamot i UNF. Jag kommer inte skriva någon essä på ämnet nu, men en liten bitter utgjutelse över gårdagskvällen ska vi nog kunna skaka fram.
(M har redan skrivit ett jättebra inlägg om samma kväll, jag blev så inspirerad att jag ville skriva ett själv)
Jag, M och hennes fader skulle se Fatboy, ett fantastiskt band vars sångare har en röst i klass med Chris Isaak. Grundförutsättningarna var till att börja med inte de bästa, det var dyrt och jag hade egentligen inte råd, dessutom var jag väldigt trött efter en veckas sömnunderskott.
Det första vi fick utstå(efter att ha köat ute i kylan i ca en timme) var en två timmar lång outhärdlig spelning med The Buckshots som vi inte alls var beredda på. Vi trodde ju det vankades kostymklädd sammetsrockabilly på stört. Men icke. Trummisen i vad som till en början verkade vara ett okej band kom i en sådan där skjorta med eldsflammor som de anställda på Burger King har och den svettiga hjässan pryddes av en av lokalens många misslyckade quiffar som efter 4 minuter såg ut som ett bränt vetefält insmort i olja. Han var ett minst sagt genant möte av testosteron, 14årspubes, sexism/rasism, rockabilly och fylla(låt oss inte glömma att han drack Xider kaktus, två flaskor på samma gång! Mäktigt!!!11ettett).
Det var lite som man skulle kunna tänka sig att resultatet av Bert Karlssons, Bingo Rimérs, Måns Möllers och valfri A-lagares gruppsex skulle te sig. Charmant? Njaaa.
Vi såg inte ens klart Fatboy för att vi var så upprörda efter Buckshotsspelningen. Jag ska skicka bajsbrev till Buckshots och ett brev till Fatboy där jag ska be om ursäkt för att vi övergav dem och agitera hätskt om att de på momangen måste göra sig av med förut nämnda band. De förtjänar bättre.
Jag blev även påramlad av tjocka 50-åriga fulla och pilska par som försökte sig på någon slags kletig dunsande pardans.
Jag och Maxime satt mesta delen av tiden vid en vägg och betraktade människosörjan på golvet. Tänk att Storan, en av Sveriges äldsta teatrar vanhelgas på detta sätt! Skamligt!
Denna kväll medförde allmän kollaps i Mackans rygg och tillhörande leder, en svällande förkylning i mig och en påfyllning av en infektion som aldrig försvinner.
Det här är ju bara ett av många sett en utekväll kan vara dålig på, jag kommer att dela med mig av andra miserabla erfarenheter när jag känner lusten leva loppan i skrivfingrarna.
Popparen som med glödande förakt såg ner på alla som inte kände till Felt eller lyssnade på något mindre obskyrt än Belle & Sebastian, romantiserade dekadens, vävde långa ångesttrådar som hon rullade in sig och flyttade in i, drack gin och vodka för fulla muggar (bokstavligt talat), såg falskleget som en av livets största gåvor, hade indieångest, vrålade GÖTT Å VA GO och gjorde allt för att bli en del av Göteborgssvängen är inte hon som skriver det här. Jag är ganska nöjd med den utvecklingen, trots allt.
fredag 29 augusti 2008
Det nödvändiga upplevandet.
Det finns en klänning undanlagd också, med sidenkorsett och gränslösa mängder orange spets. Den ska M uppochnerhänga i på ett rör i Borealis fabriker på en bild i 100-poängskursen.
Jag är rädd för en ton som lagt sig för högt mitt emellan svajande stråkar och synkoper, förtvivlan i 9/8takt är inte lätt.
Även om sammanhanget är amatörmässigt och det inte är blodallvar har prestationsdarret bytt plats med starka stödet och en liten skara människor med ögonen mot mig är fortfarande skrämmande.
Nära Poseidon finns ett hus med små svarta rum där det försiggår de mest upprivande emotionella experiment. Där är åtskiljandet av personlig och privat absolut avgörande.
Vi tog 2 eller 3 steg fram i ett av dem vid pianot och sedan 20 steg bakåt i rummet jämte. Låtsasvåld och förnedringsgester, det är inte de som har gett mig blåmärkena men de skapade minnen som inte fanns innan, men plötsligt hade det hänt. Golvet, motståndet och milimeterifrånsparkar. Jag i ljusfläck och det enda tillåtna ordet var bryt, jag lyckades inte rikta all den uppdiktade men skrämmande äkta smärtan och skakade istället ut det efteråt när sista tonen klingade bort och det var privat igen.
Lejonhjärtat är tillbaka i stan och ibland finns det en lucka mellan alla ambitioner och helighetsåtaganden. Fast jag aldrig får sova för tandgnissel och sömnprat, täcketjuven kyler ner. Men så mycket hellre så ändå.
